Blaskagg

"Tänkte länge att den hette just Blaskagg. Alltså en blaskig variant av agg. Ett förstrött hat. Som en livsstil."

torsdag, december 21, 2006

Du och jag, Thåström

I förrgår fyllde Fia år. Tjugofyra. Vilken parvel. ”Ge mig en puss, var inte så stollig” var det första hon sa till mig dagen till ära. Med stollig tror jag hon menade att jag hoppade runt en väldig massa. Jag brukar göra det på morgonen när jag har druckit en massa kaffe och är bajsnödig. Tro det om du vill, men Fias födelsedagspresent blev ett förstahandskontrakt i Stockholm. Söder om Söder, Bandhagen/Högdalen/Vantör, det är inte så noga. Sa jag att det var ett förstahandskontrakt? Vi kan tacka vår lyckliga stjärna att vi talar prickfri svenska. Vi hoppade runt en väldig massa mer än på kaffestinna morgnar då vi promenerade ut från fastighetsvärden med kontraktet i hand.

Lägenheten ligger på Skebokvarnsvägen. Ni vet väl vem som bodde där? Thåström döpte till och med senaste skivan efter sin gamla gata. Känns bra. Fia gick på samma dagis som Thåströms brorsdotter. Cirkeln är sluten, så att säga. Vi har bara bott i kändisområden. Flyttar från Berga i Linköping just nu. Winnerbäck sjunger "En enda ambition / att få brudarna från Berga att skratta eller gråta". Det var vi det. Jag sitter här just nu, med Tinnerbäcken utanför fönstret, som de vill döpa om till Winnerbäcken. Det tycker jag vore ball. Dessförinnan då, Sankt Persgatan i Norrköping. På den gatan finns inte mindre än sex pizzerior. Sex pizzerior på en och samma gata. Måste ju ändå räknas som något.

Innan dess bodde vi isär, jag och Fia. Jag var den enda som höll kändisfanan högt. Alby var mitt och Emmas och Linus och Marias hood i ett halvår. Alby - Botkyrka stylee - Dogge Doggelito - "Blend dom som kallar vårt hem slum" - ni fattar. Och innan dess Bondegatan som är en parallellgata till kändistäta Skånegatan. Finns till och med en roman med samma namn. Okej, det där var lite krystat. Men här då: på Krukmakargatan bodde Lotta på Bråkmakargatan. De kallade den Bråkmakargatan bara för att det var så mycket busande och bråkande ungar där. Jag var inte en av dem.

Nähä, om man skulle ta och rama in sitt förstahandskontrakt.

torsdag, december 14, 2006

Kristendomen är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen

Jag tänkte komma ut ur garderoben. Här, just nu. Officiellt och en gång för alla, på bloggen för alla att se. Hade aldrig klarat det utan Elin Ek aka Grynet. Hennes berättelse om hur hon när hon var mindre sprang upp till bästa kompisen våningen över, och hur de gjorde det där tillsammans. Det anses inte normalt, fult, nästan lite äckligt. Utan hennes bekännelse hade jag inte haft ork nog att ta steget. Kan hon så kan jag, hon gav mig modet. Nu gläntar jag på dörren, kikar ut, ställer den på vid gavel, här kommer jag nu, fri från skam för alltid:

Jag älskar att se på tv.

Ska aldrig mer försöka dölja att jag följt hela säsongen av Top Model (catfights, svimningar och elaka domare förvandlades i den rafflande säsongsfinalen igår till glädjetårar, kramar och snälla domare). Eller Julkalendern (lite lätta gåtor förvisso, men vilka skådespelarinsatser. Man sitter bara och myser kvarten igenom). Eller Toppform (Alla gillar alla och hjälper varandra genom livsavgörande val som att sluta ha räksallad på pizzan).

Jag vet, ni tycker att det är ett sätt att fördriva tid. Ett sätt att slappna av. Let me tell you, jag sitter på helspänn kvällarna igenom. Och nu finns det ett helt nytt sätt att se på tv. Eller nu och nu, jag är väl sist av alla igen, men jag upptäckte för bara någon vecka sedan att man kan ladda ned program från nätet. Alltså, man tar upp en bok när man vill, när man har tid. Nu kan man se ett tv-program när man vill, när man har tid. Ett aktivt val av program istället för att bara titta på ”vad som är på” skulle kanske kunna uppgradera tv-mediets status.

Nog med predikningar från min sida. Låt oss hoppa till pastor Åke Greens sådana istället. Böglobbyn, ett program om människor som kommit ut ur garderoben, den riktiga garderoben, lovade runt men höll tunt. Jag var rejält peppad inför första avsnittet, med det visade sig vara ett riktigt magplask. Jag la ner ambitionen att följa serien direkt. Men så satt vi en kväll, jag och Fia, och hade inget att göra. Surfade in på svt.se och nej, inte Böglobbyn den var ju så dålig, men jo jag hörde att det här avsnittet skulle vara bra, men ja okej då. Och faktiskt, nu hittade de brännpunkter. Ni känner nog igen citatet i rubriken, även om jag förändrat det. Åke Greens predikan om/påhopp på homosexualitet och homosexuella människor satte igång en rättsprocess om yttrandefrihet kontra hets mot folkgrupp. Åke friades i högsta domstolen. Där tog Böglobbyn vid. De frågade om Åke kände att han stod i tacksamhetsskuld till RFSL Kalmar för att de genom att anmäla honom gjorde honom till världskändis. Det tyckte han att han gjorde. ”Tack Fredrik” (ordförande RFSL Kalmar). Sjukt snyggt att lura av honom den repliken. De sökte hans egen gräns för yttrandefrihet och rabblade upp en ramsa för honom där han stod i predikstolen. Något i stil med att ”Jesus satte på Judas i prutten och körde sedan gangbang med Johannes döparen och Markus”. Han blev obekväm, Åke, men inte mer än så. Där, just där, ville jag att de skulle ha gått vidare. Vända hans egen predikan emot honom:

"Kristendomen är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren, vår Herre, vet att kristna människor kommer att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från kristna människors behov och branden som är tänd i en människa. Utan till och med detta kan man ägna sig åt.”

Men det gjorde de inte. Varför vet jag inte. Kanske vågade de inte. Kanske är det hets mot folkgrupp.

tisdag, december 12, 2006

Tonen som vibrerar i fas med mig själv

Nackdelen med att ha en liten mp3-spelare är att den nödvändigtvis måste ha ett litet batteri. Och att det lilla batteriet nödvändigtvis måste ha kort livstid. Mätaren går från fyra pluppar till tre inom loppet av en skiva. Det roliga är över efter tio timmar, tops. Det mest irriterande är när endast en plupp återstår. Då går jag omkring med magont. När som helst kan den där sista lilla pluppen dö. När som helst. Det är så stressande, särskilt om det skulle ske mitt i en bra låt. För har en gång en bra låt blivit avbruten mitt i klimax, ja alltså mitt i schlagerhöjningen om ni diggar schlager, så blir den aldrig densamma igen. Den är förstörd. Man vet inte var man har den längre. Det där lilla stället som alstrade gåshud är för all framtid förknippad med något abrupt avslutat. Vill ni dra liknelsen om klimax vidare till avbrutet samlag får det stå för er.

Ibland slutar det med att jag byter till en dålig skiva istället, och sedan går och längtar efter att batteriet ska ta slut. Dö någon gång, så att jag kan byta batteri och skiva! Det är ett enda slöseri med tid och energi. Om jag inte har tur och råkar ha bytt till en sådan där skiva som växer på en, som kräver sin man. Som inte visar sitt rätta ansikte förrän efter säg tio genomlyssningar. Som plötsligt överraskar och visar upp ett litet ställe som alstrar gåshud. Som "Du och jag Döden". Jag vet, jag är sist i världen, men herre min skapare vilket mästerverk. Det är en av få skivor som slår an en ton i mig. Det börjar med stickningar i näsan som snart arbetar sig uppåt till ögonen. Samtidigt som en darrning sprider sig längs nacken ut över axlarna, som en orgasm fast högre upp i ryggen. Det har aldrig med låttexten att göra, en låttext kan oftast bara stjälpa eller inte stjälpa en låt, den kan inte göra låten. Nej, det har med den där tonen att göra. Tonen som vibrerar i fas med mig själv. Det har inte med texten att göra, till och med en ultrakristen sång som ”Härlig är jorden” hittar den där tonen. Till och med, det här erkänner jag motvilligt, till och med när han i Pain of Salvation går upp i falsett och ylar något i stil med "run away" hittar han mig. Och så ”Du och jag Döden” då. Som prickar bulls eye i var tredje ton.

torsdag, december 07, 2006

Ocharmighet smittar av sig

Fick besök av en besiktningsman igår. Ska nämligen flytta ifrån den här pisstaden snart, och eftersom jag var den enda utan schema tvingade de andra mig att stanna hemma till halv elva på förmiddagen för att ta emot honom.

Besiktningsman: "Fan, bor du tillsammans med fyra brudar, höhö?"
Jag: "Ja."
Besiktningsman: "Fan, ett harem, höhö"
Jag: "Jo, den har jag hört förr. Fast fyra förresten, de är tre nu, en blev gravid och flyttade för ett halvår sen"
Besiktningsman: "Fan, gravid? Var det du eller, höhö?"

Jag vet inte, det berodde kanske på att han är besiktningsman. På att vi har stora brännmärken i golvet som jag var säker på att vi skulle få betala ersättning för. Och för att vi har matkrigsfläckar på väggen i köket. Och lösa golvmattor. Jag blev hur som helst fientligt inställd direkt. Inte upplagd för att charma en besiktningsman till att blunda för brännmärken och matkrigsfläckar och lösa golvmattor.

Det är dyrt att vara fientlig.