Blaskagg

"Tänkte länge att den hette just Blaskagg. Alltså en blaskig variant av agg. Ett förstrött hat. Som en livsstil."

torsdag, april 26, 2007

Gult på räls

Så man står på perrongen vid Gullmarsplan och klockan är runt elva på kvällen. En sådan där gul repareringsvagn, ett vidunder som går på diesel och inte behöver ström och alltså kan reparera strömlös räls, åker förbi. Helt helt helt fel att en gul fyrkantig maskin, en yellow submarine, är på den plats tunnelbanan ska vara. Surrealistiskt. Man förflyttas.

Och man tänker att tjo, skulle kunna vara inne i datorspelet Half-Life just nu. De har gula maskiner på räls i Half-Life. Det skulle kunna titta fram gasmaskförsedda elakingar bakom pelarna på motsatta perrongen när som helst. Man kanske skulle ha tagit med sig en handgranat. Eller ett hagelgevär. Dåligt på avstånd, säg två pistoler. Och så ser man ett par fulla femtonåringar drulla ned för rulltrapporna och tåget mot Hagsätra rullar in och skymmer det gula datorspelsmonstret och man förflyttas tillbaka till nu igen.

Och man tänker att Cho, undrar hur förflyttad Cho Seung-Hui hade blivit innan han gick bärsärkargång med sina två pistoler.

söndag, april 22, 2007

Sociala fantasier

Noterade ni det i, var det torsdags? Jag tror att det var i torsdags, i DN. Sidan 17, NamnochNytt. De hade fått en bildbyline. Krönikörerna, eller kalla det kåsörerna, hade fått en bild, en tecknad bild i samma stil som alla andra som skriver i kulturdelen. Schysst. Skott, som alltid givit mig en sinnebild av en solbränd exilaustraliensare, ung och snygg , gillar att surfa – han heter egentligen Staffan, Staffan Skott, och är en gubbe med stort skägg. Plötsligt fick hans texter en helt annan tyngd, pondus. Det är hemskt. Det är sådant som kallas sociala strukturer. Idag när vi kom hem från Göteborg kollade jag igenom helgens skörd också. Kåll var inte en finurlig gubbe utan en finurlig gumma, Kerstin Kåll. Det är skrämmande hur mycket man läser in i en text. Bara på grund av vem man tror skrivit den. Har det inte gjorts en undersökning där en och samma text undertecknades med ett manligt respektive kvinnligt namn? Jag tror det. Och när det var undertecknat med kvinnonamnet så ansåg de ovetande läsarna att texten var mycket mer känslosam och rund och god och hej och hå allt som har med vad som anses kvinnligt att göra. Ja, och så vice versa dårå. Skrämmande säger jag.

Ibland får jag hem en musiktidning i brevlådan. Jag läser alltid Lars Martinssons texter i den, och skrockar hå hå, vad bra han är. Men hur bra är han och hur mycket har jag bara bestämt mig för att han är bra? Hur mycket ligger bakom min uppfattning? Det låter svårt forcerat och långsökt, jag vet, men det är ju just det som är grejen med sociala strukturer. De är så jävla osynliga. Han är ungefär lika gammal som jag och han lyssnar på black metal. Sådant påverkar min inställning till och min syn på hans texter. Jag vet inte, hå hå skulle kanske reduceras till jovars om han var en fyrtiofemårig kvinna. Hur som helst, en gång till, i kör: skrämmande.

Göteborg, ja. Vi var där i helgen och hälsade på Kajsa. Hon hade bott snobblyxigt och bodde nu normalt, vi drack rödvin och Kajsa visade oss backar och trähus och sa att hon älskade oss och vi sa detsamma och hade det bara sådär gött som man kan ha det i ett soligt Göteborg. Sen åkte vi hem. Jag och Fia satt mitt emot ett annat par och jag fantiserade hur deras framtid skulle se ut. De skulle gifta sig, säkert kyrkligt, båda hade glasögon men hon skulle inte ha dem på sig på bröllopet, och så skulle de hitta en ny lägenhet, och han skulle bli arg över något, jag vet inte vad men han såg ut som en sådan som ser riktigt arg ut när han är arg, och hon skulle gråta och han skulle vara otrogen med någon på jobbet. De skulle inse att de inte alls tyckte om varandra egentligen, utan att de bara hade varit glada att de fått någon, vem som helst som inte var arg, och det skulle de inse nu när allt rämnade och det fanns liksom inget mer att säga. Sen skulle samma sak hända igen, precis likadant, för båda två.

Sen tittade jag åt höger och där satt en kille med jackan på och halsduk runt halsen. Jag har alltid avundats sådana som sitter med jackan på på långa tågresor. Det är så världsvant på något sätt. Som om det här tåget mellan Göteborg och Stockholm inte är värre än en tunnelbaneresa mellan Högdalen och Skanstull. Så casual, så enkelt, så skönt att se möjligheter och inte hinder. Han kan ta sig vart som helst när som helst, hoppa på ett flygplan till Dubai bara sådär, hela världen ligger för hans fötter. Eller så var han förkyld. Och å andra sidan gillar jag att ta av mig skorna och gotta in mig i sätet, titta ut genom fönstret och höja volymen på musikspelaren.

Fia ligger i sängen här bredvid och läser gamla brev. Sådana som hon och hennes kompisar skickade till varandra när de var små. ”Hej, Sofia. Om vi leker någon gång, kan vi leka snurr i mörker? Hej då.” typ. Det låter jätteroligt. Hon ligger och fnissar för sig själv. ”Hej, Sofia, mina föräldrar tycker också att dina föräldrar är snälla. /Jenny” och så var en livslång familjevänskap igång. Undrar om det hade blivit så om det istället var undertecknat ”/Kerstin Kåll”.

tisdag, april 17, 2007

Skrik, Tom

Ibland skär man sig när man labbar. Inte konstigt kan tyckas, jag har en spritt språngande giljotin en meter från mig hela dagarna. En giljotin. Dessutom, någon decimeter från den sitter ett rakbladsvasst rakblad och stirrar på mig. Det är fastklämt på en liten apparat jag snittar hjärna med, och där måste det sitta för att jag ska komma ihåg vilken sida jag använt. Jag menar hela dagarna sitter det där och gnistrar, småler och väntar på bästa tillfälle att fläka upp armen min. Just det hände min handledare innan jag började i vintras. Fick sy. Historien gav mig respekt för snittapparaten, kan man säga. Och det smittade av sig en del på giljotinen. Respekt eller rädsla, välj själv.

Idag var en sådan dag då man skär sig när man labbar. Lugn, respekten för apparaten och giljotinen är obefogad än så länge. Jag skar upp fingret på en flaska jag brukar ha typ sån där vätska hjärnor ligger i när de ligger i huvudet, fast nu i flaska alltså. Flaskan är trasig. Den är sönderslagen och vass över hela kanten. Tänk er ett vapen i ett krogslagsmål. En sådan flaska, den flaskan, arbetar jag med varje dag. Inte för att det skulle vara bra eller funktionellt, nej för att labbet helt enkelt inte har råd att köpa en ny sådan flaska. Jag vet inte vad den skulle kosta, några hundra kanske, men man skulle kunna se det som ett tecken: Det kan bli väldigt svårt för mig att haka mig kvar på labbet efter det att exjobbet är gjort. I varje fall om jag vill ha pengar för det.

Jag menar, jag kan dra några budgetexempel till: Rakbladen, de som ogillar mig, de är inte i flott kirurgstål. De är från konsum. Blåvitt. Jag använder två olika sorters nät, låt oss inte gå in på varför, men jag använder två olika sorter och de gör jag själv av brudslöja och nylonstrumpa. Fick för övrigt ett par fräscha idag av en kollega, strumpor alltså. Nylonfest. Tror ni att jag fick ett plåster när jag skar mig idag? Jag använder grå häftmassa, sådant som folk kallar kludd, istället för tja något dyrt material att fästa slangar och grejer med.

Jag antar att detta kokar ned till en uppmaning till borgarna: Show me the money.

torsdag, april 12, 2007

En skyldighetsdans med döden

Kurt Vonnegut dog igår. Han är anledningen till varför min blogg heter som den gör. Han är en av anledningarna till att jag skriver. Han är det närmaste en idol jag hittat.

Första gången jag hörde talas om Vonnegut var genom en bok jag tvingades läsa. Jag pluggade en kurs som hette ”Ungdomars läsning” på universitetet, där vi skulle läsa Aidan Chambers ”Dansa på min grav”. En bok jag tycker om. En bok som börjar såhär: ”Vi är vad vi låtsas vara, så vi måste vara noga med vad vi låtsas vara – Kurt Vonnegut”. En bok som egentligen bara handlar om en fråga: varför och hur Hal kan dansa på sin nyligen begravde vän Barrys grav. I den boken läser de två vännerna under en sommar flera böcker av Vonnegut. De blir så att säga präglade av honom, sedan kör Barry ihjäl sig och Hal dansar på hans grav. Vonneguts genombrottsroman heter ”Slakthus 5 eller Barnkorståget - en skyldighetsdans med döden”.

Det gick något år efter ”Dansa på min grav” innan jag stötte på Vonnegut igen. Citatet i början av Chambers bok hade drabbat mig hårt och jag letade efter Vonnegut-böcker i många bokhandlar men hittade ingen alls. Personalen hade inte ens hört talas om honom. Jag gav upp efter någon månad.

Så en dag, en sen eftermiddag på en högstadieskola. Jag jobbade som lärare, hade kastats in i lärarrollen utan handledning och fick lägga upp kursplanerna som jag ville. Denna dag var jag i färd med att planera svenskalektionerna. Det fanns verkligen ingen plan alls för hur de skulle genomföras, än mindre vad de skulle innehålla. ”En bok måste vi läsa tillsammans i alla fall” tänkte jag. ”Att läsa en bok och sedan samtala om den ger tillträde till andras världar” sa jag tyst för mig själv vid mitt skrivbord. Det var inte gripet ur luften. Det hade jag lärt mig på kursen om ungdomars läsning. Så jag tog min specialnyckel, öppnade dörren till källaren som såg ut precis som man tror att en källare under en skola ska se ut, och gick ned för att leta reda på dörren till förrådet. Här fanns hyllmeter med gamla klassuppsättningar av allehanda skönlitteratur, främst sådana som inte kändes fräscha längre. Ja, därför stod de i förrådet och inte i biblioteket. Jag blickade ut över bokhyllorna, gick fram till en på måfå och letade fritt efter någon passande titel. Jag drog med fingret längs raderna av dammiga bokryggar. Inte den, nej fy inte den, aldrig hört talas om, inte den och inte den, inte -… Jag hade inte tänkt på honom på ett tag och kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag skulle hitta Vonnegut här. Hade Slakthus 5 alltså använts i undervisningen? Och sedan ansetts ofräsch och möglig, tagits ned till förrådet? Ingen aning. Den fanns inte i klassuppsättning, det var visserligen en sådan där budgetversion av boken de brukar ha i skolor, som ju brukar finnas i hela klassuppsättningar. Men den var ensam. Jag snodde den.

Jag läste och förbluffades och fick tillträde till en helt annan värld. Förstod snart innebörden av antikvariat där jag hittade fler världar, fick två stycken av Fias föräldrar som visst hade dem hemma inbundna och snygga, inga skolbudgetversioner, och hade snart läst allt han publicerat. Alldeles nyss, alltså för fem sekunder sedan, återupptäckte jag att han i Palmsöndag själv betygsatt sina romaner. Såhär ser det ut:

Det mekaniska pianot: B
The Sirens of Titan: A
Moder natt: A
Vaggan: A-plus
Gud bevare dig, Mr. Rosewater: A
Slakthus 5: A-plus
Welcome to the Monkey House: B-minus
Happy Birthday, Wanda June. D
Slapstick: D
Burfågel: A
Palmsöndag: C

Vilket nu får mig att ångra att det är just Slapstick jag spridit till så många människor. Skulle ha valt Vaggan. Det tillkommer flera romaner, Deadeye Dick, Hokus Pokus och Galapagos samt en som heter Timequake som fortfarande inte översatts till svenska, och dessutom en hel massa novellsamlingar. Som ni ser är några titlar på engelska. Det är sådana som antagligen bara finns på originalspråk. Och det bär mig emot att säga det, men jag önskar nästan att jag hade engelska som modersmål. Då jag har försökt mig på originalversionerna har det varit jättesvårt att hänga med i de tvära kasten och all slang. Min gissning är att världarna skulle kunna vidgas ytterligare om de fick upplevas på det språk de var skrivna på.

Det sägs att han skrev science fiction. Det gjorde han förstås inte. Han experimenterade med språk och form och skrivregler. Han hoppade i tiden och lade fram knäppa och tänkvärda idéer, ibland samtidigt, ibland om vartannat. Ett exempel får ni: Varför borstar man inte tänderna i varmt vatten när man diskar i varmt vatten? Resten får ni läsa. Och han visste hur man syr ihop alla dessa infall till en brakfest till berättelse. Konstigare än så var det inte och konstigare än så var det.

Han föll och slog sig i förra veckan och dog i sviterna av detta igår. Så kan det gå.

söndag, april 08, 2007

Eländes elände stävjas med flytkuddar

Man börjar känna igen folk här i Högdalen. Hon benlösa som säljer bingolotter vid tunnelbanan, han hemlösa som hänger utanför systemet, de föräldralösa som, nej nu tog jag i. Men man ser en del misär här. Kanske framför allt för att vi har ett systembolag, och för att det ligger ett missbrukarhem inte långt från centrum. I förra veckan, till exempel, såg jag och Fia en snubbe som stod och skakade. Antingen hade han ett epilespsianfall eller så hade han ett heroinanfall. Jag tror på det senare och det såg läbbigt ut.

Jag brukar se en unge här. I centrum och på tunnelbaneperrongen. På badhuset senast. Jag har inte lyckats bada där än, men när man står på löpbandet kan man välja mellan att titta på Roomservice eller Bygglov eller Äntligen hemma utan ljud, eller att titta ut genom de stora fönster som vetter mot klorbassängen. Jag väljer oftast fönstret. Så, den här ungen, han ser så ledsen ut, jag tror att det är därför han fångat min uppmärksamhet. "Typiskt skilsmässobarn" brukar jag fördomsfullt tänka. Men något är det med honom. Han ser snäll och reko ut, och han är inte den mobbade typen. Det är fördomsfullt och utseendefokuserat, jag vet, men det är något med hans blick. Något sticker honom i sidan. Kanske blir han slagen, eller, har jag tänkt efter ytterligare någon kilometer på bandet, kanske har han alkoholiserade föräldrar. Efter ytterliggare några hundra meter såg jag att han var med i en simskola. Alla runt sju år gamla utom han, kanske elva och ett huvud längre än alla andra. Det var bara en så sorglig scen. Och det blev inte en mindre klump i halsen av att se honom eländigt och tvekande ta sig ned i vattnet, grimaserande och med uppdragna axlar som en reaktion mot kylan. Moderskänslorna stod i full blom när han sedan snabbt doppade sig och rynkade det ledsna ansiktet som skydd mot vattenstänket. Jag kanske drar för höga växlar på det här. Men vilken välmående elvaåring kan inte simma? I Sverige? Idag? Han är ett försummat barn, I tell you. Det är för jävligt. Simskolelärarna verkade vara snälla i alla fall. Gjorde att han blev accepterad, gav honom uppmärksamhet.

Jag tänker på mina ungar i skolan, de jag var lärare för. De var lika gamla då som han är nu. Flera av dem hade samma ansiktsuttryck. Man märker det direkt, något står inte rätt till. Jag slutade som lärare efter ett år. En av anledningarna var att jag tillslut inte orkade engagera mig i alla problem, i alla ungar. Vem ska orka om inte föräldrarna? Kan riktigt se en rak linje från de där ansiktsuttrycken till den skakande heroinisten i Högdalen centrum. Jag gjorde inget för att hjälpa honom. Det gjorde ingen annan heller. Vem ska orka? Simskolelärarna kanske är en början.