Inget lockar som andra sidan

Ibland leker vi att vi är syskon.  Barnhemmet var hemskt och vi bara stack, bar varandra och armarna krampade och vi hoppade över grejer och bara ut över åkern, bara bort. Och nu är vi här och nu. Och nu. Jag vet inte alltid vad som är bäst, hur skulle jag? Som när vi går till en lekpark och det är så mörkt att vi inte vet om det är kväll eller morgon. Hur skulle jag veta? Att det satsas på ljus i hela staden utom just här. Jag är ju bara barnet själv?

Men det är roligt att fly också! Jag är Kingkong och deras händer surrande leksaksplan som myggor och de gör kulspruteljud. Jag klättrar högre och viftar mot myggorna och jag skrattar tills jag tappar balansen och då tar myggorna emot mig. Och sedan klappar vi oooch nääär myggorna klappar takten i vår gamla kråksång blir den alldeles för kort.

Inget lockar förresten som andra sidan. Vi tittar på de äldre och bara. Tittar. Och går fram till staketet, kilar in fingrarna, stirrar nästan, gapar nästan. ”Killar i min egen ålder är så frrruktansvärt barrrnsliga.” Vi kan relatera till det där citatet. Vi står och lockar.  Och så kommer de över till den här sidan! Det är så kul! De äldre stojjar och skrattar och vi går sakta efter och försöker skratta MED dem, men vi vet inte om vi gör rätt. Vi vill så gärna vara med.

där-där-där-där-där

Arton gula löv sitter kvar. Jag räknade dem. De vinkade och vinkade och vinkade. Vi lekte här i somras. Badade och vadade och pekade och gömde oss. Något dagis kom förbi ibland och stojjade, då blev vi lugnare. Allt blev lugnare runt det där dagiset. Och så gick de hemåt för att äta mellis eller något och vår intensitet ökade så sakteliga igen. Kanske tog ett steg framåt eller plockade upp en spade. Nu har de spärrat av här och grävt upp allt skoj. Dammen är trasig och marken har hål.

Kassörskan nere på affären blandar v och b. Jag tycker att det låter så kul när hon säger ”det går bra i kassan vakom mig”. Men det gör det svårt för mig att lära mig tala. ”Vubuh” svarar jag henne och då ler hon bara som att hon inte förstår mig. Ibland låter det som att jag talar i tungor. Ibland som att jag fått en stroke. Tiku-pitä-ma-pitä-pitä-pitä-pitä. Fastnar sådär ibland på en grej bara, kommer inte loss. I Malmö pratade alla konstigt också, och jag med. Gao-gao-gao-gao-gao sa jag den helgen som om jag hade lock för öronen. Hur ska jag lära mig då?

Nu är de sexton, löven. Jag gick fram till deras kompisar på marken och stoppade några av dem i munnen.