Blaskagg

Vi är inte samma alltid längre

2012-01-29T14:14:00.002+01:00

Någon drömpop i bakgrunden och jag ger dig en tandkräm islow motion. Sträcker ut min hand, och du sträcker ut din, och i ultrarapidsedan när hjulen ser ut att snurra baklänges och våra armar. Du öppnartandkrämslocket själv, det har du lärt dig, och du sätter öppningen till munnenoch jag säger nej. Det där blå ska på borsten, tanka borsten. Och tja, detfattar ju inte du så du försöker sugäta igen och jag säger nej och stoppar dig.Någon drömpop i full färg nu, målar väggar och hornhinna när du säger babbaaaaa.Vi är inte samma längre. Inte alltid. Andra lär dig dansa, lär dig hålladricksglas upprätt. Men tandkrämen är fortfarande bara vår, bara bara vår. Tandkrämenska jag lära dig.

För en stund var jag Radiohead

2012-01-16T08:32:00.002+01:00

Vaknade just när Let Down glittrar och jag var så borta. Fann mig självsedan i en flygstol och kvävde därför impulsen att sjunga med i falsetten. Istolsfickan framför glömde jag en Witch-tidning och jag hoppas att de inteslängde den, att någon annan tjej på tillbakavägen hittade den och tyckte omden, åtminstone bilderna om hon inte talade svenska. Jag hade fått låna mammasmobil för att kunna messa i utlandet och jag messade alldeles för tidigt. Sstod i frossa och feber, väntade i två timmar.

Sedan: Jag kom hem, S kom hem. Det finns en bild på det, båda är hemma ochkameran säger klutch när Let Down glittrar. Tio år sedan nu. Är det han somglittrar ikapp.

Inget lockar som andra sidan

2011-11-19T10:24:00.001+01:00

Ibland leker vi att vi är syskon. Barnhemmet var hemskt och vi bara stack, barvarandra och armarna krampade och vi hoppade över grejer och bara ut överåkern, bara bort. Och nu är vi här och nu. Och nu. Jag vet inte alltid vad somär bäst, hur skulle jag? Som när vi går till en lekpark och det är så mörkt attvi inte vet om det är kväll eller morgon. Hur skulle jag veta? Att det satsaspå ljus i hela staden utom just här. Jag är ju bara barnet själv?

Men det är roligt att fly också! Jag ärKingkong och deras händer surrande leksaksplan som myggor och de görkulspruteljud. Jag klättrar högre och viftar mot myggorna och jag skrattartills jag tappar balansen och då tar myggorna emot mig. Och sedan klappar vi ooochnääär myggorna klappar takten i vår gamla kråksång blir den alldeles för kort.

Inget lockar förresten som andra sidan. Vi tittar på de äldre ochbara. Tittar. Och går fram till staketet, kilar in fingrarna, stirrar nästan,gapar nästan. ”Killar i min egen ålder är så frrruktansvärt barrrnsliga.” Vikan relatera till det där citatet. Vi står och lockar. Och såkommer de över till den här sidan! Det är så kul! De äldre stojjar och skrattaroch vi går sakta efter och försöker skratta MED dem, men vi vet inte om vi görrätt. Vi vill så gärna vara med.

där-där-där-där-där

2011-11-14T23:12:00.001+01:00

Arton gula löv sitter kvar. Jag räknade dem. De vinkade och vinkade och vinkade. Vi lekte här i somras. Badade och vadade och pekade och gömde oss. Något dagis kom förbi ibland och stojjade, då blev vi lugnare. Allt blev lugnare runt det där dagiset. Och så gick de hemåt för att äta mellis eller något och vår intensitet ökade så sakteliga igen. Kanske tog ett steg framåt eller plockade upp en spade. Nu har de spärrat av här och grävt upp allt skoj. Dammen är trasig och marken har hål.

Kassörskan nere på affären blandar v och b. Jag tycker att det låter så kul när hon säger ”det går bra i kassan vakom mig”. Men det gör det svårt för mig att lära mig tala. ”Vubuh” svarar jag henne och då ler hon bara som att hon inte förstår mig. Ibland låter det som att jag talar i tungor. Ibland som att jag fått en stroke. Tiku-pitä-ma-pitä-pitä-pitä-pitä. Fastnar sådär ibland på en grej bara, kommer inte loss. I Malmö pratade alla konstigt också, och jag med. Gao-gao-gao-gao-gao sa jag den helgen som om jag hade lock för öronen. Hur ska jag lära mig då?

Nu är de sexton, löven. Jag gick fram till deras kompisar på marken och stoppade några av dem i munnen.

Stod i mörker

2011-09-13T21:55:00.002+02:00

Klockan blinkade 100 när jag valde att gå upp. Den stod där röd och flimrade och bam bara så var jag uppe. Jag gick ut i hallen och hämtade stövlar och gick in i det andra sovrummet och ställde mig vid sängen där. Stod där och tittade. De tog mig i handen och vi gick till en vattenpuss som var brun och jag stampade stampade. Satte mig i vattenpussen och drack, ställde mig upp och stampade och tittade på vattnet som dallrade. Tänkte på en varmare dag när vi åkte asalångt nästan till Kalsta och badade i en sjö med en brygga och vi åt mat och jag drack vatten och sa ahhh med många h och sedan medan jag gnuggade mig i ögonen sa en av de som bodde där till en annan som bodde där att du, klockan är nästan 1000, och jag skrattade så åt det där, det lät så kul.

Aldrig vill jag sova

2011-08-05T23:52:00.000+02:00

Jag kan se var det ekar, i vilka utrymmen det ekar som allra bäst och då skriker jag till kort så att jag hinner höra att det studsar tillbaka. Då skriker jag till igen och igen tills jag ser solen. En annan grej är att jag står nu ibland också och det står jag för, äsch, jag bara släpper allt och står ibland och ibland också så blundar jag då eller skrattar och vet ni då vet jag i alla fall var jag kan falla framstupa. Vet vad som är hårt och vet vad som är mjukt alltså och där det är mjukt kan jag landa med ansiktet först. En gång landade jag med ansiktet först på en sten, men det var när jag var ung och dum och jag vet bättre nu än att inte ta emot mig när jag ramlar mot sten. Så knäppt också tycker några andra jag bor med att jag vrider och vänder mig i sängen för att inte VILL somna. Andra vrider och vänder på sig när de inte KAN somna, har jag hört. Jag är väl bakvänd på det viset, precis som att jag säger tack-tack när jag ger någon en grej till exempel en bankdosa. Skjut mig då.

Det var lite konstigt gestaltat i Matrix där med katten

2011-07-19T21:41:00.000+02:00

Blir signalfel ibland tror jag och syner liksom stryker förbi minnet innan de studsar mot bakhuvudet och gör mig varse. Jag har stått precis såhär framför detta förråd förut, böjt samma strån, och hon stod där precis så då med hakan i just den vinkeln. (Och sedan: Har jag?) Och sedan: Tagit det här bubbelglaset just så förut, precis när solen stod till hälften bakom den eken. Jag tror det är deja vu. Ja ja ja, det ska vara akuta streck och tålmodiga accenter över bokstäverna där som det alltid är i franska men jag orkar inte. I alla fall, jag upplever innan jag blir medveten om att jag upplever, eller hur, deja vu. Ibland betyder minst en gång i veckan. Ibland betyder ibland flera gånger under en timme. Ett blixtoväder av franska ord. Hej KP, är jag normal? I KP var allt normalt, oh vad skönt det var att läsa det, helt normalt.

Vi är jag är lik

2011-07-11T10:35:00.000+02:00

När musiken kommer på leker vi att det är någon annans favoritlåt. Vi pekar på honom och dansar och ler, pekar på honom som för att säga yees dude, det är din låt, det är din kväll. Och sedan går det liksom spasmer i ben och bäcken och bål och vi tappar balansen som så många gånger förut. Dunsar ned på gruset och ser förvånade ut en stund. Vi plockar upp en liten sten och ger honom och vi säger tack-tack medan vi gör det och vi vet, det låter lite bakvänt men är det egentligen inte. Åååh, man blir så trött av att leka vi så vi leker sedan att allt är tyssst som i graven och om inte telefonen ringer så vaknar jag aldrig. Leker det. Det fungerar för han går, han smyger iväg och jag blundar och öppnar långsamt munnen och stelnar. Jag är det ruttnande liket i mulholland drive och när han kommer tillbaka och ser mig ska hans hjärta slå.

Den gömda bänken

2011-07-05T10:02:00.000+02:00

Vi letade efter en bänk men hittade ingen bra så vi gick och gick och gick. Ned i city, nedåt. Låtsades att vi hade semester, var turister, upptäcktsresande. Eller låtsades och låtsades. Vi hittade faktiskt gator och platser vi aldrig förut sett. Ett kvarter från gator och platser vi beträtt hundra gånger. Vi tryckte oss upp till observatiorielunden och nynnade med i andrastämman till The disappearance of my youth. Gick förbi filmaffischer som (ju) alltid har skådespelarnas namn i fel ordning. Det är som på pin kiv. Namnen står från vänster till höger men människorna står inte från vänster till höger. Aja, satte oss på en bänk äntligen och fortsatte nynna med i andrastämman och hoppades att ingen hörde.

Det är mitt i sommaren

2011-07-04T09:48:00.001+02:00

Nattljuset nu. Så jävla fejk. Någon har lagt ett blått filter över kameran och sedan sagt action mitt på blanka dagen. För att det är enklare så. Så jävla fejk, så jävla billigt. Filma dag som natt. Den där trasiga illusionen gick man inte ens på som liten. Fattas bara stråtrövare som smyger över skärgårdsklippor, fattas bara Astrid Lindgren. Inte ens då gick man på det där tricket.

I alla fall. Vi ser på när de kissar, hänger över axeln och gluttar. Skvalet gör att vi kan inte stoppa vår egen blåsa. Det rinner ned för dem och de skriker till. Vi skulle ju bada, vi skulle ju det. Så vi gör det, och det är kallt och vi säger huj! men vill ändå inte gå upp direkt. Plaskar där i nattljuset tills våra läppar smälter in i horisonten.

Sedan är det svårt att sova. Det här ljuset alltså. De här läpparna alltså. Vi rör på oss, vrider, vänder. Vi rullar ur sängen med ett duns och vi skrattar inte då. Vi gråter.

Skapa inget förrän du vet hur takten går

2011-06-22T09:28:00.000+02:00

Vi lär oss dansa. ”Vi är bara inte fullärda.” Det vackra livet är på och det är lite trummor och så och vi hukar oss och ställer oss upp. Ja vafan, det är inte som att we think we can dance. Det är inte som att vi är skolade. Vi lär oss nu, vi lär oss själva. Hukar oss ned, rätar på oss. Det är en början, inte sant? Upp och ned i takt med handklappet som borde finnas.

Det börjar där. I avsaknaden av klarhet. Är detta en refräng? Ingen sjunger ju! Borde vara handklapp här! Är vi frustrerade? Nä, vi ler, vi är glada. Vi hör sången, vi hör handklappet, de finns inte men vi hör sång och klapp och vi hukdansar till det. Låtar som börjar när de slutar, de gillar vi bäst. Dansar till tomheten.

De bar på oss

2011-06-19T00:06:00.001+02:00

Vi är förbannade på de fysiska lagarna. Bara juridik! Överenskommen moral! Vi ställer oss upp och dunsar ned, glömmer ta emot oss. Slår i kinden. Du tror att vi är fulla? Vi är inte fulla. Vi är bara inte fullärda. Vi övar. Gör samma misstag om och om och om och om och om och tillslut sitter det. Tillslut låter det som ”tack”, det där som slipper ut när vi sträcker ut handen och får något. Låter som ”tack” istället för ”uuuu”. De applåderar då och vi sträcker på oss.

Så var det när vi landade med charter-planet också. De charter-applåderade, hela planet tjoade!, och vi trodde det var åt oss. Till oss. Vi sträckte på oss och log, skrattade försynt, nämen oh you shouldn’t have. Blev en del engelska där, ja. Men vi har inte kommit till engelskan än, kämpar med svenskan, kämpar med ”tack”. Så vi log mest och man kommer en jävla bit med ett leende.

Som betingad

2011-05-03T15:15:00.001+02:00

Jag var på ett hotellrum i Paris och jag åt Finger L'original. Det var så jävla varmt det där rummet, fingrarna smälte och jag kladdade ned boksidorna. Letade efter stället jag slutat på igår och hittade det och fan om inte tröttheten rasade i mig då. Jag läste den där meningen jag somnat ifrån igår tre gånger om, den måste ha varit förbannad den där meningen.

Där låg jag i sängen och gned mig i ögonen med chokladfingrar och sedan tvingade jag mig igenom meningen ännu en gång och sedan - ! - gick det lätt. Orden strömmade, in i hjärtat, pumpade ut i artärerna som syre, det sprakade i armar och ben och jag började svettas där under det tjocka täcket. (Varför dessa tjocka täcken? Och när jag ändå är här och frågar: Varför aldrig påslakan?)

Jag ställde mig upp och klädde av mig naken och borrade ned fötterna i heltäckningsmattan. Jag som alltid fryser. Så behaglig nu spritt språngande. Fortsatte läsa stående som någon jävla Hamlet. Fortsatte tills jag blev trött och då lade jag mig ned igen, ovanpå täcket tack så mycket, och sedan läste jag en ny sista mening och somnade.

Reste till Marseille dagen efter. Såg inget där, lärde mig ingenting. Men jag hade ett varmt hotellrum med heltäckningsmatta. Och där stod jag sedan igen på kvällen och plockade upp min bok och letade fram den nya mening jag somnat ifrån igår.

Mentats för mental härdsmälta

2011-03-18T13:54:00.000+01:00

Ibland. När mina hörlurarna är kopplade till en pip-boy som på riktigt spelar Ink Spots falsettsorg från fyrtiotalet. Jag låtsas att Stockholm är wasteland. Skanstullsbron är delad på mitten, betongfundament som statyer på varsin sida om Årstaviken. Åhléns-klockan en ensam fyr, en referenspunkt i gyttret, och lite längre in skatteskrapan, som gömmer affärer, Intersport ockuperad av kackerlackor och muterade myror. I det där skrotar jag, rotar jag ut och in. Hittar en hårnål och blir så glad i magen, för nu, med den där hårnålen kan jag försöka dyrka upp ytterligare en dörr.

Är hemstad något typiskt svenskt

2011-03-12T11:41:00.000+01:00

Linje 13 mot Norge ankommer om en minut. Linje 13 mot Norge är röd. Det blev rött i toaletten, det blev rött och ingen hade ätit rödbetor. Vi sitter på linje 13 och tittar, lyssnar. Att jag har lyssnat på death to my hometown och death to your hometown många många många många gånger. De är kvävkudde över ansiktet. My är logh och your är this gift is a curse och de är båda kvävkudde. Vi tittar, lyssnar. Saktar båda ned tandborstandet, stannar helt och lyssnar noga, för vi ser the subtitles och vill höra om han säger det vi tror han kommer att säga (inshallah) men det gör han inte. Vi hoppar av linje 13 och går till ett hus och det låter som om det där huset, det här huset, det låter som om det andas. Erkänn Abulkasem du kommit rätt, apan. Erkänn, lilla luftgeväret.

Parterapi på/med teve

2011-03-02T11:11:00.001+01:00

Summer suckar. Åh, man bara sitter här och vill vara som dem, man vill vara dem. Jag svarar mmm. I radio en gång var det en person som skulle döpas om och lyssnarna fick komma med idéer på det nya förnamnet och en idé var ErikochMartinaHaag.

De där mentala trösklarna

2011-02-17T11:34:00.000+01:00

Jag kan inte tänka på svenska längre. Detta, det jag skriver nu och här måste jag säga högt för att få ut i Word. Jag ljudar ut det. Det går inte att tänka, för när jag tänker hör jag bara glubbglubbglubb och något annat språk jag inte kan och engelska, allt det där i en röra. Men svenskan är borta från huvudet, finns bara i tungan. Jag försökte inatt att tänka på svenska. Försökte intensivt, spände varje muskel i kroppen, knytnävar och knipögon och tillslut gick det. ”Jag är” tänkte jag på svenska. Det gick! ”Jag är” tänkte jag igen och sedan tillbaka till glubbglubb och oh no you didn’t som jag somnade med.

Jag minns när sommarlovet varade en evighet och yada

2011-02-16T10:22:00.001+01:00

I söndags vid tjugotiden började tiden gå snabbare. Vi spelade innebandy och sa oj gick det bra och fan och det var det sjukaste jag sett och plötsligt - like that! - hade timmen gått. Den bara gick. Och tiden har fortsatt gå så snabbt. Det var som ett trappsteg i utvecklingen, som att jag tog det steget i söndags vid tjugotiden. För igår tog slut skitsnabbt. Jag åt lunch och sedan åkte jag hem. Pendelresan över innan jag hunnit sätta mig. Luftgeväret sa pang och somnade, jag såg tv-flimmer och somnade. Idag, lunch snart, middag snart. Ska det vara såhär nu? Finns det ytterligare trappsteg? När vi är som våra föräldrar, går en dag på ett hjärtslag då?

Hoppla hoppla koppla

2011-02-15T13:53:00.001+01:00

Hon trycker på fel knapp utanför hissen. Hon ska uppåt men trycker på nedåtpilen. Alltså: ... hon tror att man ska säga åt hissen vart den ska. Kom hit, jag är här nere och du ska komma hit. Fattar ni? Hon har gått en halv livstid utan att förstå varför hissen "åker så jävla random".

Öfolk. Har jag alltid sagt.

2011-02-14T13:07:00.001+01:00

Summer på en ö, vi skulle hyra kajak och paddla runt den, ön, längs med klippkanten. Vågade oss inte så långt ut från den lilla ön, men paddla är paddla, ju. Alltså vi gjorde allt det, men innan där medan vi stod och blinkade utanför kajakuthryningshuset. Som en hangar. En hangar? Igenbommad i vilket fall, men skärgårdsmänniskorna längre uppåt stigen hade sagt att det var öppet. Vi tittade upp mot taket, kisade i solljuset, lutade oss till vänster för att se om det gick att hitta en dörr. Hallå sa vi försiktigt fast båda två av misstag samtidigt så att det lät mer aggressivt än någon av oss tänkt. Men kanske var det bra för någon där inne verkade ha hört oss. En dörr slogs upp och en boll flög ut och ned i vattnet och en hund störtade ut, efter, förbi oss och dödsföraktande rakt ut från klipporna. Hejhejhej. Hej? Vi skulle vilja hyra en kajak? En dubbel? Hunden var redan tillbaka med bollen i mun, gick fram och ruskade och gav bollen till honom. Han var inte så gammal, kanske trettiofem, snygg med skäggstubb. Lång och inte som andra. Tittade blygt, pratade oblygt. Gillar ni film? frågade han. Ja? (vi talade bara med frågetecken under de här dagarna). Jag ser en skräckfilm här inne, har ni sett den, den heter Rovdyr fy FAN alltså, de jagar och dödar och bara hehe fy fan. Rovdyr, den är norsk, va? sa jag. Va? sa han.

Och hans namn är Gigoknikto

2011-02-08T12:49:00.001+01:00

Lilla luftgeväret, han blir ond. Väger 6,66 kilo, mäter 66,6 centimeter. Svårt att inte bli ond då. Han talar i tungor också, sliter sönder det han kan slita sönder när ögonen rullar bakåt. Jag vill försvara mig, vill åkalla något gott att släcka honom med. Eller ont för den delen, bekämpa eld med eld som i Diablo. Minns ni Diablo? Till exempel drakhuvuden ur marken istället för såja såja när han morrar. Och hörni, det sprutar ur alla kroppsöppningar på honom. Summer S. Thompson vill ge honom LSD "för att se vad som händer". Det vill säga för att se om det hjälper, om det avhjälper.

Den lilla på ett A4

2011-02-07T11:44:00.001+01:00

När man såg de där fossila bläckfiskarna i skoltrappan. De var där förut men nu när solfröken berättade, då såg man. Vi fick rita av dem och jag tyckte de var så små för att vara dinosaurier.

Knep varsågod

2011-02-05T10:15:00.001+01:00

Man kan låtsas att det luktar klor och på så vis tänka sjukhuset som badhus. Man känner den där klordoften fylla huvudet, fylla överkroppen ner i benen. Så är man där. Allt blir härligt på badhus. Pommes frites med ketchup smakar himmelskt. Vattnet är kallt men inte obehagligt så man skriker glatt. Efteråt får man mariekex och ingen dör.

Om spinningledarna någon gång kunde köra New Order

2011-02-04T10:46:00.001+01:00

Tänker att det är jag som styr beaten, att det är jag som spelar. Utan mina tramptag slutar musiken. Istället för tvärtom. Så är det, vänster pedal bastrumma, höger pedal virvel. Det är mitt knep, det är ett välfungerande knep. Pumpa nu för fan, allt bär och brister ej med mig, inte med mig. Kör, bara kör. Stefano är jätteitaliensk och går ut innan vi är klara, medan vi stretchar, men SKÄMS inte utan ler och nickar tack åt ledaren och får ett leende tillbaka. Le, se i ögonen, så gör man. Så ska jag göra. Le, hälsa, allmänt alltså, i alla situationer, varför är det så svårt. Stefano kan. Jag möter honom sedan och frågar varför han gick mitt i den italienska versionen av Leonard Cohens Hallelujah. Det var inte italienska, svarade han. Jag trodde det var svenska. Gud vad konstigt den här sången lät på svenska tänkte jag, säger han. Så skrattar vi sådär hääärligt.

Om han blev sweded

2011-02-03T14:55:00.000+01:00

Adam är hemma i Seattle igen. Jag tänker på honom som Nate när Nate är tillbaka. På den där nedförsbacken mot downtown, tänker och tror att han bor så, med utsikt över nedförsbacken. Och tar han bussen norrut, närhelst han vill!, tar han bussen norrut hamnar han i Twilight. Kanske går omkring där i skogen och funderar, sparkar till en sten och spanar upp bland trädkronorna. Innan han åkte hem gick han till frisören och ”asked for a Swedish haircut”.

Det var win-win-win hela vägen

2011-02-02T14:22:00.001+01:00

Hörni, jag var hos tandläkaren. Hon ropade upp mig med mina två mellannamn. Alltså endast mina två mellannamn, inte mitt förnamn. Det var hennes första dag på jobbet och jag försökte vara rolig några gånger, sådant man vågar nu när man ibland är äldre än tandläkarna, men hon skrattade inte hjärtligt, var väl inte road. Desto mer noggrann, som man är första dagen på jobbet. Varje tand fick sig en analys som vore munnen en brottsplats (det är/var den inte). Men det var ju bra! Schysst! Varje gång hon tog ut instrumenten för att skriva något frågade jag lite sådant jag redan vet svaret på mest för att hålla igång, jag vet inte, konversationen? Men hon svarade frånvarande, var väl ”inne i” analysen. Eller så tyckte hon inte att det är värt att konversera med någon som bara kan säga ”a”. Vi blev klara och jag gick ut för att betala men fick istället 15 kronor av hon i kassan.

Prästens lilla kråka skulle ut och åka

2011-01-14T12:23:00.002+01:00

Det var 2002 och jag var obarmhärtigt full i ett hav som gungade i takt. Med ljudvågor, med order. Med frikyrkliga melodier, med blasfemiska texter. Om man gömt kameror i havet där... Jag var simmig och jag vet inte om det är bra eller dåligt att jag var obarmhärtigt full, för minnet är en dröm och drömmar är vackra, drömmar är fina?

Stirrar den som sover

2011-01-10T13:34:00.001+01:00

Hej igen. Jag gömde mig bakom spegeldörrarna, gömde mig i the walk-in closet, drog för. Släckte ljuset där inne och stod tyst och väntade på nyckeln i låset. Väntade ut köksskrammel, nattavisa, teve, äppeltuggande, mer teve, tandborstning, gurgel, kisssss, ombyte, boksidsfipplande, lampsläckning. Väntade på den tunga andningen, den väntan var värst. Rörde mig inte alls, väntade på andningen och där kom den och jag sköt försiktigt upp spegeldörren.

Anti(klimax)

2011-01-04T15:31:00.000+01:00

Ser en tilltalande boktitel. ”Vaggan deadline”. Snyggt! Tänker mig hur man liksom vilar i stressen. Det ska in, det man gör, det ska ju vara klart, förstås. Men när deadline passeras kan man inte göra mer, det går liksom inte att putsa och fila mer. Att man kan vila i det, i den vetskapen, vila i den som en vagga. Kan dessutom vila i vetskapen att man, allt, alla har en deadline. Tillslut DÖR. Att de tankarna kan vagga en till ro. Vad gör det om hundra år? När man ändå ligger i graven, inte sant? Vaggan deadline. Så läser jag det finstilta vilket är ett ”från” och ett ”till”. ”Från vaggan till deadline”. Och jag känner stressen bolma upp i mig.

Svälja baka luft

2010-12-21T16:05:00.000+01:00

Han, den lilla. Silkesapan. Han bajsade en komma fyra meter. Jag mätte, rotade fram ett måttband och mätte avståndet. Från avfyrningsplats till nedslagssplash. En komma fyra meter. Lilla luftgeväret...

Höra över

2010-12-21T09:07:00.000+01:00

Jag hörde en som sa så. "På tvärbanan i Göteborg...". Tyckte jag var kul. Jag frågade Summer om hon hörde. Det hade hon inte gjort. Så jag härmades och hon som sagt det från början hörde.

Det är det musik ska göra

2010-12-19T13:14:00.001+01:00

Ta en bort, ta en in. Varje skiva med Legends är olika och låter som något annat, alltså som något redan existerande och det har de fått kritik för men hallå hallå! De heter Legends! I alla fall, lyssnade på den mest shoegaziga skivan och promenerade. Eller, jag tog mig någonstans. Bara det att mitt uppe där, när jag togs bort/in/tog mig bort/in, jag vet inte vad det var som kopplade rätt men jag kom på att jag gick åt fel håll. Kanske var det något visuellt (skylt), kanske något audiellt (brus). Nåväl, jag vände mig om...

Alltså: JAG VÄNDE MIG OM. Hajjar du? Utan att först titta på klockan. Utan att ta mig för pannan. Jag vände mig om utan att först mima fan. Fattar du? Jag gestikulerade inte. Jag annonserade inte min tvärvändning. Skyller på shoegazandet, att jag ändå var borta någonstans över isen. En galning, en crazy person. Vända sig om. Bara sådär! Oberäknelig typ. Aja, men de ska inte säga något. De säger säkert ”På tvärbanan i Göteborg...”.

Vi är inte många fler men vi måste röra oss mer

2010-12-15T15:31:00.001+01:00

Förflytta oss alltså. Förstår en innebörd av att slooopa grejer där när vagnen är full av gymnasiekidz. Närhet och princip, som skrivna ihop lät så osexigt att de slopade det. Här är ett resultat. Hör ni det, ja ni, i stadshuset, hör ni det? I’m sending you an essemess här genom tunnelbanetaket, klämd bland alla tonåringar. Tittar upp i taket och sänder, känns som showgazing vilket är ett paradoxalt ord tycker jag. Shoegaze, som om man stirrade på sina fötter när musiken i själva verket får en att se uppåt, utåt, hundra mil bort. Bort från gymnasieungarna, ut över skanstullsbron och förbi de enda två skorsstenar som bolmar, som ger oss värme, ut över isen och knagglet och sprickorna, snabbare snabbare. Eller heter det inte shoegaze kanske.

Flippade mellan Vem vet mest

2010-11-07T11:11:00.001+01:00

Man fick uppleva varje minut av en timme två gånger. Bara en timme men varje minut av den. Jag valde timmen mellan 16 och 17, den upplevde jag två gånger. Låg i soffan, tittade på teve i två timmar. Det var söndag och jag hade rufsigt hår. Borde ha gjort något som gav mig rysningar istället.

Takt och tonträff

2010-11-02T07:41:00.001+01:00

Låt mig ha min placeboeffekt i fred sa jag och det lät liksom hårt fastän jag inte ville det. Jag försökte bara vara rolig, härma Simon Svensson i Tankesmedjan fastän de andra inte förstod det. Det ekade som sagt hårt.

Ja, det handlade alltså om att jag behandlade en ond tunga med sprit och att någon sa åt mig att det där funkar inte, det har Systembolaget visat, det funkar inte. Och då svarade jag det där om placebo fast jag misslyckades med glimten i rösten.

Det är alltså inte ett hål

2010-10-31T22:37:00.000+01:00

Han har ett märke i pannan. Det är fortfarande kvar och det ser ut som man tror. Tror man att det är en månskära ser det ut som en månskära. Tror man att det är ett uppochnedvänt kors ser det ut som ett uppochnedvänt kors. Tror man att det är en blixt ser det ut som en blixt (Harry Potter).

Det enda jag/han vill göra

2010-10-11T09:57:00.000+02:00

Blå aphänder, klart de är blå. Och han spretar med fingrarna när jag lägger manikyr. Åh vad skönt det är med fil. Blundar, kikar, blundar och spretar. Han är sin egen sol, som Bella säger i Twilight. Han är sin egen sol och vill helst vara naken, sprida värmen ut i rummet, gå för långt och göra sina aphänder blå.

En silkesapa gör entré

2010-10-06T20:25:00.000+02:00

Storstilad. Med ett dödsmetallmorr och ett svartmetallskri och ett okatalogiserat jämmer. (Sugslangar däremellan, slemborttagare, övertrycksmasker.) Klättrar sedan längs min tumme, klänger sig fast som bilderna från Skansen. Somnar med pannan mot min nagel.

Flickan från Borneo

2010-09-13T14:19:00.001+02:00

Sommaren ja. Jag hade en norrman hos mig. Hamba-hamba, the hacienda must be built. Blev mycket "hvis du...", "vad rart!" kan jag säga. Jorå, hamba-hamba.

Arnika kallas också slåttergubbe

2010-09-11T12:14:00.001+02:00

Arnika som förresten är döpt efter en... ört? (hennes föräldrar var/är hippies.) Hon var nio år och ensam hemma med lillebror och det var krig i Jugoslavien. Hon såg det på nyheterna, brinnande byar, lik, varje dag. Något som upprörde magen särskilt var de människor som blivit skjutna i huvudet, som hade runda rödsvarta hål mitt i pannan. Hon såg dem på nyheterna, hon såg dem när hon blundade. Tittade, blundade, rödsvarta hål i pannan, tittade, blundade, tittade och framför henne stod hennes lillebror, vimsig, simmiga ögon och ett stort rödsvart hål mitt i pannan. ”Arnikaaa...” sa han. ”Hjälp mig...” och tårar vätte hans kinder. Arnika fick panik, kan man väl kalla det. Hon rusade upp, lyfte telefonluren och ringde polisen. ”Hjälp! (Hilfe!)” skrek hon. ”Min lillebror har blivit skjuten!”

Sticka stack i mellanrummet

2010-09-10T10:05:00.002+02:00

Jag jobbade med något som luktade ruttna ägg och sa oäck vad äckligt det luktar, och sedan drömde jag om merkaptoetanol, sulfit, sulfat? Jag tror att jag drömde, men det luktar ibland sulfit, sulfat, merkaptoetanol – ruttna ägg! – vid bron från Årsta till Söder så kanske var det vinden som tog den lukten ned in genom fönstret ovan balkongdörren, som var öppet, och in i sovrummet och väckte mig. Vilket sammanträffande i så fall, vilken chance thing.

Sedan blev det vår, igen, ett tag

2010-09-08T10:42:00.001+02:00

Det var vintern 1994 och cold, nice (felhört). Att släcksparka lyktstolpar kostade staden tiotusen kronor per spark. Folk stod på scen. Folk går med barngrupper. Folk drack folköl bakom scen. Folk byter affischer i tunnelbanan. Det är samma kroppar, imperfekt och presens, men olika folk. Jag såg dem, jag ser dem, samma kroppar. Och samma cold, nice (felhört) 2010.

Men då i alla fall. Det rådde Lynch-stämning med stort L och bindestreck, ingen annan stavning just här, just då. Kör, kör mot skogen, som Kajsa tror att de säger i tecknade Robin Hood (de säger mot Sherwoodskogen, Sher-skog-skogen) – de sa det, de sa det om och om. I denna verklighet var det rätt uttryckt, kör, kör mot skogen, mot mörkret, mot stolparna och de tiotusen trädkronorna.

Jag försökte få till intervjuer med Liv och Daniel men de ville inte

2010-09-07T12:48:00.000+02:00

Liv Strömquist och Daniel Sjölin i samma ruta, i samma tid (Babel). De gillar varandra och det känns som om jag har en bebis i magen. Jag såg inte hela, ska se om det på svt play. Det är heligt som jag vet inte när Stenmark åkte, som jag fått det berättat för mig, så heligt är det med Liv och Daniel i samma ruta.

Ibland vet du inte vad du ska göra med munnen

2010-09-06T10:59:00.000+02:00

Hur tänderna spänner uppåt och utåt, formar läpparna till en hollwyoodmun. Kanske? Fin linje paranoia och narcissism när alla tittar. Som en bakvänd tandställning. När alla drar i dem, tänderna, de värker faktiskt nästan, tänderna, särskilt de främre åtta. Alltså värk som i träningsvärk, inte tandvärk, skillnad där. Är den i bruk, munnen? I bruk, som låter så danskt.

Jag kanske har nämnt det förr men det är inte konstigt isåfall: Danskens bror heter Svensken

2010-08-24T11:15:00.000+02:00

Upplevelse som låter så danskt. Levelse. Överraskelse. Danskens bror var i Sverige förra veckan. Han åt flamin' hot cheez cruncherz med kinapinnar. För att inte bli kladdig om fingrarna, alltså.

På bron innan såg man tre stationer samtidigt: Blåsut, Skärmarbrink, Hammarbyhöjden

2010-08-22T12:26:00.001+02:00

Jag gick helt helt ensam på Bildhuggarvägen och det var ljust som på dagen, SOM på dagen, och jag såg alla gruskorn och strök förbi parkerade bilar medan en containern drogs längs marken, lät det som. Från Hammarbyhöjden till, lät det som, när ett stroboskop lyste upp en arm och en hand i en bil. Vit och stel, stående rakt upp som ur en grav. Jag gick vidare med is, kall kall is i magen.

Någon hade party på andra sidan träden, på andra sidan skogen. Någon hade släpat ut ett stroboskop som blixtrade. På avstånd, från Hammarbyhöjden till, lät det som om Någon drog en container längs marken också. Eller som att dammsugaren stod på? Jag har hört band beskrivas så, som att ”jag trodde att dammsugaren stod på”. Ja, men det här var mer som en container som dras längs marken, längs asfalt.

Walk in closet-drömmen gick i uppfyllelse!

2010-08-20T12:01:00.001+02:00

Vi måste i imperfekt lägga över överkastet så att vi inte skulle få väggsmulor – väggsmulor – i sängen. Hålet i väggen blev större, och Summer fick byta till större borr, större plugg. Hon svor när hon enkelt drog ut pluggen med fingrarna, bytte till större borr. Det ena ledde till det andra och så vidare och rubrik.

Man skulle inte förstå

2010-08-19T23:03:00.002+02:00

Jag trodde inte på att man kunde få en gratisbiljett i Frosties-paketet. Gratis bio. Trodde inte på det. Men det fick man, och vi gick och såg Teenage Mutant Hero Turtles, II, det var i tvåan de sa ”ekletiskt”. De skulle säga roliga tuffa ord istället för cowabunga och så sa Michelangelo eller om det var Raphael ”eklektiskt!”. Och nu har jag läst det ordet flera gånger i DN och varje gång tänker jag på TMHT, eller TMNT som de hette innan de kom till Europa. Innan de kom hit var de ninjas (ninjor).

Det var rart

2010-08-05T01:30:00.001+02:00

Jag fick flytta bakåt i planet, ”for balance related issues” som de sa. Och om det inte var läskigt nog så landade jag i Oslo. Där alla pratar svenska. Inte norsksvenska. Svenska. Securitypersonalen, baugetteförsäljarna. Jag såg ut som någon från Norge som lyssnar på Shout Out Louds och det gjorde alla snälla där, i den där staden.

Gör för

2010-08-04T00:55:00.002+02:00

Och jag tittar automatiskt uppåt vid The disappearance of my youth. Det kommer utifrån, drar i pupillerna. Tvingar mig se tak och toppar, himmel. Jag ser i panorama. De tog bort en bro härifrån. Det var en gångbro över fyra filer. Den, till exempel, ser jag inte.

Här är det dag

2010-06-25T23:55:00.001+02:00

Ni firar nu. Ni firar ljuset ljuset ljuset, jag älskar det där ljuset. Jag väntar på det där ljuset, hela året väntar jag på det där ljuset och när det äntligen kommer lämnar jag landet. Ni är utomhus, det är ljust hela tiden och fåglarna sjunger och ni äter sill och dricker. Jag äter en instängd nachotallrik. Det är olika det där.

I en liten by i Maine heter huvudgatan Maine street

2010-06-22T03:37:00.001+02:00

Allt hon säger blir verkligt. Går att ta på. Inte en fantasi. Så kan du ta det lugnt och köpa en dricka sedan. Så kan jag köpa en dricka. Och så kan du skaffa dig en pocketbok också. Så kan jag skaffa mig en pocketbok. Jag köper Den amerikanska flickan för att det känns som att det passar, inte sant? Den visar sig inte passa men vara fantastisk. Läser den i en obekväm flygstol, pratar skandinaviska med min granne, läser mer. Och medan vi korsat Atlanten har kronprinsessan sagt ja och vi har fått en ny prins i Sverige, säger en i the cabin crew och de som förstår henne applåderar, de klappar händerna.

Byter plan sedan, från stort till litet, plan, och längs den vägen läser jag inte utan tittar hela tiden på propellern. Jag förstår äntligen hur de fungerar: man vrider på bladen. Piloten säger förresten inte cabin crew please take your seats for take off i ett propellerplan. Hon säger Jin and Carlos, please take your seats for take off. Det finner jag orimligt avslappnande.

Jag hamnar i en stad som är en gata som slutar nere vid en flod där en rostig bro tar en över och ut i vildmarken, en stad ur en Springsteen-låt, en stad agent Cooper skulle skriva hem om. Det har gått en dag och jag ligger redan och tittar på bilder hemifrån, från ljuset i Stockholm, från parkteatern (den var i torsdags).

På en spik (ja, eller, jag har aldrig fattat det uttrycket)

2010-06-09T20:38:00.002+02:00

Summer kommer ihåg fel, det finns inga röda linser hemma, vi kan inte göra den linssoppan vi tänkt. Okej, säger hon efter att ha stirrat håglöst in i skafferiet. Hon sätter händerna i sidan. Okej, får jag göra buffé istället?

I natt kom svaret

2010-05-31T15:11:00.000+02:00

Jag fick ett sms. Det var mörkt i rummet och mobilen blinkade till en gång och jag fattade inte meddelandet. ”Position Hollywood blvd”. Det kom från ett nummer jag inte kände igen. Jag skrev in det på hitta.se och fann det tillhöra en person som inte längre finns. När han fanns skulle vi ha träffats i amerika. Jag åkte omkring, han åkte omkring, vi skulle ha mötts. Jag skickade två eller tre sms men fick aldrig något svar. Det var två år sedan.

Menååh, nu berättar du den fel

2010-05-27T15:50:00.000+02:00

Kajsa i Malmö där ingen sol var berättade en annan grej också. Vi pratade om vårdtagare och vårdgivare och Kajsa sa att hon givit vård till en tant en gång. När tanten skulle sova på kvällen var man alltid tvungen att läsa för henne. Fast hon gillade inte sagor. Hon ville ha recept. Favoriterna var recept på jordgubbstårta. Det gjorde Kajsa varje kväll. Satt vid sängkanten och läste recept på jordgubbstårta tills tanten somnade.

Skog heter Forest på engelska

2010-05-27T10:38:00.001+02:00

Kajsa berättade att Pontus inte åt svamp för att ”det kommer från skogen”. Hon hade frågat men alltså vadå? och fått svaret nämen, det kommer från skogen. Det tyckte jag var så jävla kul. Jag skrattade högt. Hon testade honom sedan, när vi alla promenerade tillsammans i Malmö där ingen sol var. Pontus, frågade hon, varför tycker du inte om svamp? För att det kommer från skogen, sa Pontus. Jag äter inget som kommer från skogen.

Vi som använde spray till annat än volym

2010-05-26T13:32:00.001+02:00

På morgonen var min lugg en våg som surfare vill surfa under, huka sig under och surfa med.

Skånska vore fint

2010-05-24T12:23:00.000+02:00

Vi gick och i Malmö var ingen sol och jag frågade om man kan göra annat i barnsäng än att dö. ?. Jag fick inget tillfredsställande svar.

Det ringde från Aaa

2010-05-09T00:13:00.000+02:00

Jag tittade på displayen och den blinkade Aaa. Det ringde och mobilen vibrerade och det den ville påkalla var att Aaa väntade på att jag skulle trycka answer. Jag tryckte answer och förde mobilen till örat och höjde ögonbrynen och sa du är mitt fickringningsskydd?

V-a-r-j-e sekund

2010-04-30T10:39:00.001+02:00

Jag älskar varje sekund av den här skivan, säger Summer. Hon håller upp Islands av The Mary Onettes. Älskar varje sekund av den. Jag med, säger jag. Jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan den, säger Summer. Inte jag heller, säger jag. Älskar den. Jag med, säger jag.

Svenskans största fail

2010-04-29T16:43:00.000+02:00

Det var så roligt, jag måste skratta, det kom en trekantig gubbe in. I den här visan alltså. Skrattar berättaren när berättaren berättar, eller skrattar berättaren när den trekantiga gubben kommer in? Det kommer vi aldrig att få veta, eller hur?

Update: Jag googlade lite. Det är Lennart Hellsing som skrivit visan, och wikipedia säger att han lever. Kan inte någon ringa och fråga honom? Eller besöka honom och fråga? Jag vågar inte. 90-åriga gubbar skrämmer mig.

Du TITTAR snett (på mig)

2010-04-29T09:48:00.000+02:00

Ett av Summers favorithyss är att skruva på lock snett och sedan spänt vänta på att jag ska upptäcka det. Hon kan vänta bakom exempelvis ett hörn. På att jag ska säga nämen, Summer (suck), locket sitter ju snett. Så kan hon hoppa fram mitt i meningen, vid sucken kanske, och skrika DU sitter snett!

Liljeholmen skulle kunna vara ett ställe där man lämnade sina döda

2010-04-16T12:27:00.000+02:00

Vid Liljeholmen kan en hiss ersättas av bussar. Vid Liljeholmen kan man byta glasögon mot linser. Månadstjocka kontaktsökande linser, som bäddar in iris, hornhinna, äggvita. Jag är nöjd med inbäddat. Bara de inte skaver är jag nöjd för jag hatar glasögon. Det här nya centrumet fungerar väl alltså.

Pelle-pelle-pelle-pelle

2010-04-11T12:45:00.000+02:00

Jag kommer hem en timme senare än sagt och får the silent treatment av Summer. Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag tjoar, jag frågar hur det är, jag berättar hur det är, jag berättar en saftig (saftig!) historia från jobbet. Inget hjälper. Summer bläddrar i sin tidning från svenska turistföreningen, rör inte en min. Jag suckar. Jag diskar. Så, medan jag torkar av bänken går det upp ett ljus. Jag finner jag på råd. Byter rum, sätter igång datorn och första avsnittet av Vi på Saltkråkan. Signaturmelodin börjar och jag höjer volymen och snart hör jag någon rusa från köket: Pelle-pelle-pelle-pelle-pelle-pelle-pelle! (Summer älskar Pelle).

Att leta kanonkanon

2010-04-09T12:14:00.002+02:00

Det var litterära citat i dn:s påsktävling. Jag läste dem högt för Summer. De flesta lät såhär ”Och så göro...” eller såhär ”hon stodo länge... ”. Sådär, och Summer klarade ingen och inte jag heller. Ååååh! sa hon. Sedan läste jag "I dag det var sista sommarlovsdagen..." och Summer sa Jonas Hassen Khemiri(!), vilket jävla underbarn, jag blir tårögd!

Medlidande gör offer

2010-04-09T09:21:00.001+02:00

Kajsa hälsade på i förra veckan. Hon glömde nyckeln i dörren en dag men det gjorde inget. Vi åt middag kvällen efter och jag slog i knäet i en stol och sa aj. Kajsa drog efter andan, silade luft mellan tänderna sådär som man gör när någon på teve slår sig illa. Ffff! Då gjorde mitt knä ännu ondare.

Dubbelnatur

2010-04-08T14:31:00.000+02:00

Jag bytte vinterpäls (svart) mot vårens färger (svarta). Det var dags för vår så att säga. Jag frågade the internationals på jobbet om de vet vad spring heter på svenska. Yes, sa de, it's called wår, right? Yes, sa jag, that's correct, and I declare WÅR now. The internationals skrattade lite för de förstod det roliga.

Väggen ska bli vit

2010-04-08T10:52:00.000+02:00

Vänta, måste bara lägga en bit. Summer dyker ned på pusslet. Sitter på knä och fnular. Jag står kvar med färg i ena handen och pensel i andra. Tittar på henne. Jag säger hennes förnamn och sedan hennes efternamn och hon svarar inte.

Spackel är som spackel för själen

2010-04-07T13:47:00.001+02:00

Summer skäller på mig för en av mina hobbies. Den innehåller pangpang, hobbyn, jag tror att det är därför hon blir provocerad och skäller. Summer hatar pangpang. Lägg av, säger jag, jag skäller inte på dig när du lägger pussel, det tycker jag bara är gulligt. Summer spärrar upp ögonen och säger men det ÄR ju gulligt! Sedan blir det lugnt igen. Vi ska spackla, eller Summer ska spackla och jag ska titta på. Hon älskar spackel. Vill helst kladda med det så länge som möjligt.

När Sophie Zelmani sjunger Leaving

2010-03-30T15:01:00.000+02:00

Är det kallt, vill du ha vantar, du kan ta dina gamla hanskar här, säger mamma. Jag är hemma på middag och ska gå och ja, det är kallt, jag vill ha vantar, jag får handskar. De gamla, svartgula, för små nu, med sprucken söm vid pekfingret, vid tummen, vinkeln där. Jag minns det svartgula, jag minns den spruckna sömmen. Hur man var tvungen att hålla in tummen och pekfingret för att inte fodret skulle bli blött. Så kan du slänga dem sedan, ingen idé att spara på sådant här längre. Varför de sparades till nu? För att någon visste att vintern 2010 skulle komma tillbaka och skratta i mars. Jag kan inte slänga dem sedan. Jag går i uppförsbacken och passerar sopstationen och kan inte slänga dem.

I dag vill jag bara bara se Draktränaren

2010-03-26T13:22:00.002+01:00

Det var när allt tecknat var bra. Rosa Pantern, jag blev så besviken när jag upptäckte att den bara var tecknad under förtexterna, när resten av filmen var vanlig spelfilm. Skitfilm! Är det inte konstigt förresten att Kalle Anka på julafton är dubbad på samma sätt som de gör i Polen?

Jag brukade drömma om att få leka hos Richie Rich

2010-03-20T16:16:00.001+01:00

Jag minns sportloven hos morbror i Bergsjö. Snön mättes i meter där. Han hade byggt en pulkalift i backen bakom huset. Är ni med. En lift för pulkor. Den bestod av en traktormotor, ett hjul och ett långt rep. Nu ska ni få se ungar, sa han, och så drog han igång motorn. Vilken dröm. Man satt i pulkan och höll i repet, släppte och åkte ned för backen, sladdade in, tog tag i repet och åkte upp igen. Pulkan behövde aldrig stå stilla, inte en sekund.

Burädu Pittu

2010-03-12T16:07:00.001+01:00

För att de måste säga konsonant-vokal-konsonant-vokal, precis som alla barn som lär sig tala. Jag tänker att det är därför japaner är så söta.

Land-slaget

2010-03-10T15:20:00.001+01:00

Det här tänkte jag att jag skulle säga men möjligheten dök aldrig upp i amerika: Sweden is such a small country. Everyone knows someone who’s in the national team of something. Så jag sa det hemma istället och Adam från Si-ädel svarade uhu...

Summer betyder sommar

2010-03-10T09:51:00.000+01:00

Summer är så varm, hon är sin egen sol. Hon är det varma motljuset och jag måste kisa så att jag får skrattrynkor. På tåget mot Malmö ska det vara så, ska vara så i bistron, med hög volym och mycket eko. Det där med egen sol sa de i New Moon. Jag håller på Team Jacob förresten.

Coh, mary onettes, 500 days

2010-03-09T11:27:00.000+01:00

Du talade till mig genom korsordet. Summer säger det, säger det så: Du talade till mig genom korsordet. Jag förstår inte riktigt men det har med ordet as att göra, för jag frågar om as, hur asagudar och döda djur egentligen hör ihop, hör de ihop? Och det där as fnulade Summer på tidgare på morgonen, när hon satt i soluppgången med korsordet, och as som as jag måste ju ha talat till henne genom korsordet. Jag ser framför mig hur Nicole Krauss och Jonathan Safran Foer satt så vid frukostbordet och telepaterade Kärlekens historia och Extremely Loud. Hur de befruktat varandra, korsbefruktat eller vad man säger. Som jag och Summer på tåget i solljuset och skrattrynkorna. I det gula varma motljuset, med kaffe, en kaffe, en/ett as.

Inom parentes

2010-03-08T12:13:00.001+01:00

Jag hade velat säga Keep the change, motherfucker eller Keep the change, you filthy animal men det hade ansetts ofint och jag hade känt mig usel.

Riktiga repliker

2010-03-08T09:42:00.000+01:00

För första gången, som jag längtat. För första gången, på riktigt, utan ironi, får jag just denna dag i New Jersey säga högt och tydligt: Keep the change.

Jag borde flytta till Norsborg

2010-03-03T10:39:00.002+01:00

Dessa oändliga heltäckningsmattor. Jag frågar hur de får mattorna fläckfria, rökfria. De använder väl tv-shop. Varianter av Dallas-signaturen strilar ur gömda högtalare och det är väldigt högt i tak, det är väldigt beigt. Folk säger how are you utan frågetecken. Och jag svarar how are you. Svarar en fråga med en fråga, vilket skulle uppfattas som klurigt hemma. Jag tappar ut dollars and cents och säger shit och han i kassan stirrar på mig (shit är ett väldigt fult ord här). USA luktar precis som när jag var sex.

Jag kan låtsas att jag är Nate och David på begravningsentreprenörs-konferens, eller kan och kan, det är det jag låtsas, kroppen blir lugn då, ansiktet mindre spänt. Nate och David med nametag och konferens-bag. Yngst av alla. Vi går på föredrag, senaste balsameringsvästkan jo jag tackar, äter snittar som inte är gjorda på polarbröd och leverpastej.

Där det är matta överallt tar man ej av sig skorna. Något slår slint i den ekvationen. Jag vill känna kallt golv genom strumpor, det är där hemlängtan börjar, längtan efter kallt golv genom strumpor.

Här får man allt man hoppats på. Pizza som ser ut som i Turtles. Frihetsgudinnan genom ett flygplansfönster, ensam, vindpinad, fem plusgrader men ändå tjugosju grader varmare än hemma. Vilket en svensk kvinna bakom mig säger, och jag fnissar, för jag är på väg då, mot varmare. Transit och tre timmar senare har jag fyrtiosju grader varmare än hemma.

Vi joggar, Nate och jag, David och jag, joggar genom ett nature trail där skyltar varnar för alligators and poisonous snakes och pulsen stiger lite även om jag väl inte tar varningarna på riktigt allvar. Tills vi ser en alligator.

Jag säger I live in room 3316 och kommer på att jag nog borde sagt stay istället för live. Tio minuter senare kommer den där hemlängtan, i ett AC-utblåst 3316. Ett AC-utblåst rum är inte hemma, jag bor inte där. Ett AC-utblåst rum kan skapa en förnimmelse av köld när man kommer in svettig från the nature trail. Min fötter skriker efter kallt golv genom strumpor.

Skriker tills jag landar i Sverige. Himlen är ljusblå, allt står still, träden törs inte röra på sig för då spricker de. I vintersverige rör sig atomer långsammare, här luktar inget. The Mary Onettes vill bygga fonden, det får de. Shout Out Louds vill bygga rekvisitan, det får de.

Det biter i kinderna igen. Jag älskar när stillastående luft biter i kinderna. När man känner varje andetag ned i lungbottnen. Jag älskar filmjölk. Jag älskar Stockholms tunnelbana. Här kan jag tänka. Här är precis alla snygga. Här handlar ingen på tv-shop.

Knapparna med pilar

2010-02-21T15:46:00.000+01:00

Dansken visade mig internet när det var nytt. Man klickar här och så kan man fortsätta här sa han. Jag testade och tänkte att jag liksom fortsatte inåt för varje klick. Inåt, bortåt, för varje klick längre längre och längre, bort från mig själv, från the real life. Det susade i magen, hur skulle jag ta mig tillbaka? Tappar jag nu? En befängd tanke säger ni.

En allvarlig lek med engelska

2010-02-19T08:32:00.000+01:00

Lyssnade på polisen härom dagen. En så kallad ”joint” sa han, polisen. Han sa joiiint så övertydligt att jag faktiskt lyssnade. Tänkte på en grej då. En joint skulle kunna betyda typ en ”delare” eller en ”gemensamare”, inte sant? Något man delar, något man gör gemensamt. Är det så det är tänkt med det ordet? Man passar en joint, och är man ensam/själv säger man mmm vilken god spliff istället? Tänkte på en annan grej den dagen. The wizard of Oz kan uttydas The wizard of us.

En lek med en tanke

2010-02-18T11:25:00.001+01:00

Om jag nu när jag ska till Orlando. Om jag skulle hyra en bil, köra de fem timmarna ned till Tampa och lösa en biljett till Wicked, som är on tour, som jag. Wicked, Broadway-musikalen om de två häxorna, som jag fastnat för på Spotify, de två häxorna som är så olika varandra häxor kan bli. En grön en silver, en bitter en naiv, som blir vänner. Fyrtiotalets Hollywood fast nu, ny, skriven, sliskig och sockrig. Jag som älskar sött. Skulle lösa en biljett, för det såg jag att man kan, den är on tour just då ju, nu, där, när jag är typ där, bara fem timmar bort. Om jag skulle sitta i salongen och le när belysningen dämpades, ridån gick upp. Jag skulle respektera mig själv, men det skulle inte du och du och du och du och därför skulle jag inte respektera mig själv.

Allvarlig/ironisk/skoj

2010-02-17T10:41:00.001+01:00

Elin säger att hennes sista önskan vore en begravningsprocession. En sådan som i Sopranos, starka karlar ska bära hennes kista på axlarna genom Borlänge, varför inte genom hela Dalarna. Alla skrattar men ingen är säker.

En rejäl mexikansk frukost består av filmjölk och flingor

2010-02-08T14:49:00.001+01:00

Man får gräddfil light vid beställning av Taco-sallad. Smalalternativet gräddfil light. Vi tar det igen: gräddfil light.

Summer är mannen

2010-02-05T12:13:00.000+01:00

Jag börjar återberätta Petters historia om VAM och mannen som uttalade det som Wham, popgruppen Wham! med Geroge Michael. Det är en kul historia, rolig att återberätta tänker jag. Kan se det framför mig, hur Summer kommer att skratta åt den och säga den där Petter alltså. Jag börjar såhär ”Och Petter ba, jo, förresten, är det någon som minns ’folkarmén’ VAM?” [konstpaus] ”Vitt Ariskt Motstånd?”. Sedan fortsätter jag inte berättelsen, för Summer säger ”Jahaa, jag trodde du menade Wham.”

Vi speglar oss i (var)andra

2010-02-05T09:34:00.001+01:00

Jag talar med en amerikan från Seattle och min amerikanska engelska är flawless. Jag säger verkligen Seattle. Si-ädl. Sedan, senare, talar jag engelska med en italienska och min italienska engelska är också flawless kan man säga. Jag låter som hon den blåa i Avatar.

Kan inte jag också få ett sådant där violtuggummi?

2010-02-04T22:06:00.001+01:00

Viol? Viol? Tror du att det här är viol? Det är inte violsmak på de här tuggummina. Det här är salvi. SALVI. Den uråldriga örten salvi. Viol... för att de är lila eller? Viol...
Senare på dagen. Summer smackar en laptop i ansiktet på mig: Salvi = salmiak+viol. Sal+vi, salvi.
Om hon är mallig? Ja. Hon bröstar sig och håller på.
Om hon ger igen i elakhet? Ja. På kvällen säger hon att hon hatar mig.

Summer in the Cities

2010-02-04T13:55:00.001+01:00

Jag sitter på ett tåg och läser Lyckans arkitektur av Alain de Botton. Hjärtat rusar men jag försöker se lugn ut. Lugn som en filbunke. Jag läser bara här, vadå? Jag väntar på att Summer (S) ska komma fram till mitt säte och säga Blaskagg?

Vi får skaffa små apdockor som vi låtsaspussas med

2010-02-04T10:28:00.001+01:00

Okej, vi leker att vi är de i Pushing Daisies? Du är han som kan få döda att leva igen genom att peta på dem. Men om du petar på den omlevande en gång till så dör den, knall fall. Jag är hon som du petar (en gång) på, så att jag lever om. Men om du petar på mig igen så dör jag. Så tycker vi om varandra och så blir vi kära såklart. Men vi kan inte ta på varandra! Så står jag till höger och håller mina händer bakom ryggen, och så står du till vänster och håller dina händer bakom ryggen och så låtsas vi att vi håller i varandras händer. Det hela är väldigt gulligt.

Kattkvinnan, hamsterhäxan, geckogubben

2010-01-31T13:38:00.001+01:00

När vi stigit ur vagnen talar S. Hon har inte velat tala tidigare, andra kunde sno hennes idé då. Hon har en idé till en dokusåpa. Djurvagnen ska den heta. Man ska filma i SJ-tågens djurvagnar för där hittar man bara freaks. Som häxan med en hamsterbur. Häxan ställde buren på hatthyllan och efter ett tag började det regna halmstrån och spån. Hon hade ställt buren bredvid ett terrarium med fyra ormar. Det är perfekt, säger S. En sådan där grej per resa, en per avsnitt, som man kan dra ut på, förhandsvisa, efterhandsvisa. Tretton grejer, tretton avsnitt på en säsong. Det där spelar vi in på en vecka, tur och retur Malmö under en vecka. Vad kul vi ska ha! Vad kul ni ska ha!

När man hade FF

2010-01-30T16:20:00.000+01:00

Bandhagens station skakar samman av min rysning och när det sticker till i näsan igen (av The disappearance of my youth), när det sticker till igen tänker jag på den där gången då jag fick en parfym i födelsedagspresent av hon som ”heter Madeleine men mina kompisar kallar mig för Mad för att jag är så crazy”. Jag öppnade och luktade och kisade och tackade. Det var väl egentligen för att jag inte är en parfym-människa. Jag menar, doften var nog god, egentligen, rent objektivt. Jag sa tack och gick sedan till mitt rum där någon annan satt och påtade bland mina skivor. Jag tänkte att jag skulle vara lite rolig, lite skojig. Så jag sprayade parfymen på min hals och stack fram den. Här, känn så äckligt jag luktar. Hehe tänkte jag sedan säga men det stannade vid he, för en röst bakom mig sa Jag hörde det där. Jag vände mig om och där stod hon som hette Madeleine, och när jag nu tänker på det där ryser jag av andra orsaker än The disappearance of my youth.

Norge

2010-01-25T11:29:00.001+01:00

Ja, vi elsker dette landet.

Catz

2010-01-18T20:59:00.000+01:00

Jag sover inte. Jag filosoferar. Du tror att jag sover, men det gör jag inte. Jaaag glider.

Konstigt att måste kan användas i imperfekt, va?

2010-01-17T12:42:00.001+01:00

Hemma, inspirerade av Glee, testade vi powerballader och eftersom ordet powerballad inte använts sedan stenåldern har man nog inte lyssnat, heller, så noga sedan dess, sedan man var barn och sjöng med på låtsasengelska. Som barnen i slutet av The disappearance of my youth, fast tvärtom då eftersom de sjunger rätt men inte vet vad de sjunger. Nåväl, wåwåå, allooo, maååå, ni vet, sådana ord sjöng S. Och jag bara: What did he call me? Och S bara: You ARE the weakest link, good bye.

Sedd på friskis

2010-01-15T16:13:00.000+01:00

Jag blev ställd. Hon i friskis-receptionen bara: Jag undrade just när du skulle komma. Jag svarade ja? Så blev jag glad och log, för jag hade blivit sedd. Nästa gång skulle jag säga hej. På tunnelbanan hem log jag fortfarande, och jag skrattade tyst åt Rocky och ett barn skrattade åt att jag skrattade. Varje gång tåget stannade var det kul att tappa balansen in i varandra och fnissa. Jag tryckte in hörlurar och lyssande på The disappearance of my youth och vid raden I just don’t see it happening to me började en rysning vid svanskotan och letade sig uppåt, genom ryggraden, upp i nacken, över huvudet, ned över pannan, mellan ögonen, förbi näsroten, till näsan där det vibrerade tills jag måste nysa. Rysnys är anledningen till att hitta ny musik. På samma vis som femsekundersskrik är anledningen till att hitta nya skräckfilmer (senast en scen fyrtiofem minuter in i Instängd, her-re-gud, rakt ut bara från lungtopparna). I alla fall, jag måste nysa och hela Bandhagens station skakade samman, nästan.

Washington, dumjävel

2010-01-13T09:44:00.000+01:00

Det är rätt irriterande att man landar i Newark när man ska till New York eftersom folk hemma tror att man inte kan uttala New York när man säger att man landade i Newark.

Jag hittade några sedan men var inte med på en enda bild själv

2010-01-08T13:46:00.001+01:00

Undrar eller undra om någon lagt upp bilder från nyår på fejjan. Det är helt apropå jag frågar, högt, och S svarar det undrar INTE jag. När jag frågar varför svarar hon viskande: Det är ä-c-k-l-i-g-t. Jag får magont och säger okej(?). Sedan spelar vi Fia med knuff. När S förlorar blir hon så arg att hon kastar en nyckelknippa i väggen.

Jag kikade och kikade

2010-01-07T00:09:00.001+01:00

Jag såg mig själv på tunnelbanan i dag, igen. Jag hade vinröd halsduk, en grön mössa med tygrosett på sidan, rosetten i samma gröna färg som mössan. Mina ben var långa och ögonen skuggade och kinderna rosiga, läpparna rödmarkerade av kylan. Amorbågen liksom spänd.

Ica fick se en konsumkasse

2010-01-06T20:49:00.001+01:00

Varför? För att inte misstas för en sådan som tar plastpåsar utan att betala.

Plastpåse bör man ta med hemifrån

2010-01-05T13:40:00.001+01:00

När man lagt ifrån sig sitt Liv Strömquist-album, dragit bort täcket och sagt till sig själv att ok, nu kan du faktiskt gå och handla den där blåbärssoppan. Stäng av The Chordettes stämsång nu och gå och handla. Då är det som kom ihåg-stressar en mest inte tofsen mitt på huvudet, att komma ihåg att ta bort den. Inte heller är det att komma ihåg vad man ska köpa (blåbärssoppa). Det som kom ihåg-stressar en mest är mantrat Konsum-plastpåse om du går till Ica, Ica-plastpåse om du går till Konsum.