Sedd på friskis

Jag blev ställd. Hon i friskis-receptionen bara: Jag undrade just när du skulle komma. Jag svarade ja? Så blev jag glad och log, för jag hade blivit sedd. Nästa gång skulle jag säga hej. På tunnelbanan hem log jag fortfarande, och jag skrattade tyst åt Rocky och ett barn skrattade åt att jag skrattade. Varje gång tåget stannade var det kul att tappa balansen in i varandra och fnissa. Jag tryckte in hörlurar och lyssande på The disappearance of my youth och vid raden I just don’t see it happening to me började en rysning vid svanskotan och letade sig uppåt, genom ryggraden, upp i nacken, över huvudet, ned över pannan, mellan ögonen, förbi näsroten, till näsan där det vibrerade tills jag måste nysa. Rysnys är anledningen till att hitta ny musik. På samma vis som femsekundersskrik är anledningen till att hitta nya skräckfilmer (senast en scen fyrtiofem minuter in i Instängd, her-re-gud, rakt ut bara från lungtopparna). I alla fall, jag måste nysa och hela Bandhagens station skakade samman, nästan.