Mörkblå lakan gör ju sitt till också

Så är det, Fia går och ser Markus och jag stannar hemma med Marcus. Jag lägger mig i sängen och den är så kall att den känns blöt. Påminns om att Niklas, 31, öppnat balkongdörren i sovrummet för att röka några gånger. Sovrummet har andats kyla några gånger. Jag läser en liten stund och vill inte läsa klart än. Går ut igen och tittar på Mallrats. Skrattar fem gånger för mig själv och sedan slutar den med Weezers Suzanne och jag tänker på när det mest var jag bara jag och jag tittade på halva filmer.

Lillstrumpa

Eller ska vi ställa tallriken här förresten, på sniskan? frågar jag. På sniskan säger jag igen på överdriven stockholmska. På sniskan härmar Jenny. Sådär brukar Fia också göra säger hon. Hon brukar också upprepa sådär på stockholmska säger hon. Det märks att ni är syskon.

Ska man få något gjort

Fia vaggar in i köket. Har på sig en gigantisk cardigan med ett P på. Vad står P:et för? frågar jag. Professional säger Fia på engelska. You know, pro.

Tre av samma, med klöver runt

Om jag dör säger Fia och det räcker ju nästan där. Hon kan stanna där. Om jag dör. Det säger man inte till vem som helst. Om jag dör, säger hon, får du femtusen spänn i månaden i fem år. Som en trisslott.

Orden i Kristinehamn

Där äntligen ligger han. På turhörnan i högdalsgången, på tredje hyllan bakom ett draperi. Marcus Grahn. Plockar honom ur kartongen och stoppar ned honom i axelväskan.

Och där kompenserar jag fastän jag inte behöver, jag går på tåget och tänker att nu borde dörrarna ha stängts och nu borde vi börja röra på oss, precis nu. Men det gör vi inte, vi står kvar men jag tänker att vi ska åka så jag kompenserar, lutar mig framåt och tar spjärn fastän jag inte behöver och det måste se konstigt ut. Jag blir vimmelkantig och snurrig och balansen börjar ta stryk och precis när jag kommit till mitt säte och släppt spjärnet börjar vi glida. Jag sätter mig med en duns och pustar.

Trettiofem minuters glidande framför oss. Tar upp Marcus och tittar på honom. Drar med fingret över omslaget, över apelsinen. Läser första kapitlet och just det, det har jag läst en gång förr på nätet, så okej läser ett kapitel till och sedan får det vara bra. Perfekt längd på de här kapitlen. Så, då får det vara bra. Lägger ned boken igen och tar upp min pluggbok. Ska faktiskt plugga, måste plugga. Har prov idag och jag börjar läsa de första meningarna och det är inte så svårt egentligen. Egentligen är det en peace of cake men jag förstår ingenting. Jag är kvar hos Marcus. Går inte att koncentrera sig på något annat. Så jag går tillbaka till honom.

Ett kapitel till och ett till och jag påminns om hur jag snott från Marcus. Från hans språk. Tagit rakt av bara. Stulit rakt av och sedan skrivit här. Identiska meningar med olika kursiveringar till exempel. Men det måste man väl få göra? Ta lite från någon annan och testa det i sitt eget språk? Och jag erkänner det ju nu.

Framme och jag tar med mig Marcus till toaletten. Brukar bara läsa tidningar på toaletten men inte idag. Och tillslut förstår jag apelsinen på omslaget, jag ryser nästan av apelsinen på omslaget, för att den är så stor och betydelsefull och ändå inte, ändå bara en droppe. Efter sida 46 måste jag ringa till Fia och säga att jag älskar henne.

Cylinderdamen

Hade jag vetat hur cylindrar ser ut skulle jag säga att hon sitter med en cylinder i famnen. Med båda armarna runt om, liksom beskyddande, som vore den ett spädbarn. Den är till hälften insvept i hushållspapper och hon tittar på den, cylindern, ömt. Jag tänker att hon hade kunnat fråga mig. Tittat upp från sin cylinder och frågat mig. Vill du fråga cylindern något? skulle hon frågat mig. Och jag hade blivit så paff att jag inte förmått svara. Bara suttit där med höga ögonbryn. Fråga cylindern något, liksom. Vad menar hon? Och när några sekunder för många gått hade hon kunnat sänka sin blick igen, sagt jag tänkte väl det. Kanske gått av eller något, kanske vid T-centralen. Och jag hade tittat efter henne, fortfarande med höga ögonbryn.

Man får se lite extra när man åker till fel station

Staden i staden och här ser föräldrarna ut som programledare och en barnvagn är en barnvagn men också en accessoar. Köper knäckebröd, det röda inte det blåa, och ger bort det. Sjunger högre och högre i samma takt som grannarnas öron blir större och större. Skriker mot slutet. Sedan får det vara bra. Fyller på ett plastglas med baginboxvin och går till tunnelbanan. Spiller på vägen och spiller så lite men spillet blir stora mörka pölar.

Säkert

Korten från Frankrike kom. Korten från fel tid fel plats. Jag blir så snygg när jag får lite färg och på två bilder står jag som en modebloggare. Med ena benet över det andra och huvudet knyckat på sned, leende. Det blå på tröjan färgar av sig i ögonen och är du jag nu?

Avlångt växthus, väldigt avlångt

Med solen i ögonen och spilld mjölk överallt och som vanligt glider vi, vi glider och jag måste kisa. Kisar hårt och brottaren mitt emot lyssnar på George Michael, han gör verkligen det. George Michael-saxofonen strilar genom vagnen och det är så fel så rätt. Det måste ha noterats någonstans. Vi sitter här och det måste ha registrerats någonstans. Avstigning för samtliga.

Tydligare

Inga fler råttor. Aldrig mer råttor. Det var det jag menade med Avsked till råttorna.

Det där med bollen i nacken. Det är inte sant. Jag anväder ett annat trick. Tar på mig en luvtröja och stoppar svansen i luvan. Works like a charm.

Fel igen

Ett minne igen. Ett minne om cancer. Cancer av slarv och misstag. Ett minne som inte stämmer, som gör sig påminnt genom association utanför tunnelbanan, vid de tre personer som delar ut gratistidningar, men som inte stämmer. Jag har drömt detta.

9a

Tror vi att försäljningen av The National-skivor går upp nu?

Rocken spelar roll. Rocken spelar roll.

Det klibbar i munnen precis när jag passerar den kloaktunnel för Splinter-råttor som Thåström har på bild i sin Skebokvarnsvägen 209. Jag blir alltid lite orolig när det klibbar i munnen. Börjar baka en loska, men ängsligt. För risken finns att jag råkar släppa iväg den på någon. Det vore så himla otrevligt.

Kaxighet varar längst

Jag är fett med grym tjalalalala jag är fett med grym tjalalalala sjunger Fia. Sedan skrattar hon. Det ska bli mitt anthem säger hon. Sedan går hon iväg till toaletten. Är tyst länge. Kissade jag nyss? frågar hon.

Douglasgranar

Kliade just sönder första myggbettet. Laura Palmer, nu är det du och jag.

Flingor, fil, fruktsallad

Det är svårt att säga rocken spelar ingen roll längre. Inte sant? Prova själv. Man snubblar på orden. Jag har ett sår i min hand och ska boka tvättstugan. Söndag. En dag för tvättstuga och fiskbuljong.

Passera gå

I den franstrasiga axelväskan kluckar ett rosévin och klockan är fem fast känns som två. Tompa sjunger slämpa istället för släppa och solen gör att folk stannar och mmmar och jag vill inte stanna, jag vill inte ta bussen trots att det bara två minuter kvar. När Tompa sjunger slämpa istället för släppa vill jag bara fortsätta gå. Så det gör jag.

Gentle giant

Globen sover och det enda som hörs är ventilation från Hovet. Man glider tyst fram med händerna i byxfickorna, glider fram som i en kanot och mellan jättestatyer. Stationen är en ögontjänare och har knappt fungerande dörrar såhär dags. Ett alarm någonstans imiterar cikador. Sedan kommer tåget och man sitter liksom lite på sniskan. Parerar med skinkorna, spänner än höger än vänster för att inte ramla av stolen i svängarna. Hemma luktar det terpentin.

Pamplemousse

Medan Fia bakissover mailar jag med Amöbaboy. Vi diskuterar exakt hur gullig Liv är. Hon är så gullig att man kan dö skriver Amöbaboy. Jag nickar framför skärmen. Croque monsieur-maskinen värmeknäpper och allt annat är tyst.