Han klor, jag giljotin

Vi har en huskatt här i högdalshöghuset. Stor som ett lodjur klättrar han uppför trappen ibland, tittar försiktigt fram bakom pelaren, kommer sedan fram och lägger sig på plan två. Ber om att få bli klappad. Jag gillar att tänka på honom som husets beskyddare. Inga hundjävlar ska slippa in här.

Tror att han ägs av någon på ettan, men är inte säker. Varför hänger han då i trappen hela dagarna? Kallt ute förstås, men han kan ändå inte öppna ytterdörren själv. Ibland gör jag det, då spinger han ut. Inget halsband har han heller. Bra katt reder sig själv, kanske. Hänger med polarna vid den sönderbrända containern. Drar rövarhistorier om när han skrämde slag på Astrids hund. Kanske bommar en cig. Slår ihjäl en råtta
Finns det råttor i höghus?
till frukost. Chop chop, off with their heads. Jag känner ett speciellt band till honom. Det är något med oss och vårt förhållande råttor. Vi är connected på något vis.

Nästan lika connected som jag och min egen katt Sigge. Han är inte stor som ett lodjur, mer stor som en fet katt. Han bor med sin ärkefiende för all evighet Sibylla hemma hos mina föräldrar. De har varit ensamma i två veckor, så jag har varit där och matat dem. Det är inte klokt vad han är lik mig. Tycker om att pilla på saker, trött mest hela tiden, hatar hundar, pissar på hundar. Spretar ofta med tårna så att någon annan kan komma åt att klia. Lite borta ibland, svarar inte på tilltal. Godtrogna, blåögda. Hade varit usla höghusbeskyddare båda två. Då är det tryggt att ha en streetsmart huskatt i närheten. Sigge för nöja sig med mamma.

High Valley

Onsdagen kom och onsdagen gick. Ni vet hur det kan vara. Sov inte hemma, fick gäster som berättade historier hela kvällen, sov inte hemma igen och så kändes det lite för sent att gå upp och ringa på. "Hej, lämnade du en lapp i tvättstugan i, eh, förra söndagen?"

Däremot träffade vi på en ny granne häromdagen. En pladdrande tant som skulle åka hiss samtidigt som Julia flyttade in, ja vi är tre som bor här nu. "Ja, jag kan ju gå, jag har lite ont i knäna, men jag kan gå, det är bara två trappor, knäna klarar nog det, det är bara två trappor. Ja, förstår ni, och Astrid fastnade i hissen förut, sånt är ju hemskt, ja och två trappor är två trappor, näe, kommer inte hissen någon gång? Det är bara två trappor, jag går nu" Hon och Astrid går tydligen ut med hundarna tillsammans, det berättade Fia just nu.

Vi bor också på två trappor. Astrid bor mittemot oss. Känns lite löjligt att bo bara två trappor upp när vi bor i ett höghus. En by på höjden som en av John Ajvide Lindqvists noveller heter. Började läsa den alldeles nyss, på tunnelbanan hem. Det var en av de historieberättande gästerna som påminde mig om att man kan läsa böcker när man pendlar. Har jag aldrig tänkt på. Suttit med freestyle eller .se eller City eller Metro varenda dag. Men fan, det är ju toppen att läsa pendelbok, jag kommer så långt till skillnad från vad jag i vanliga fall gör. I böckerna alltså.

Novellen handlar visserligen om ett höghus i Blackeberg, men Högdalshöghuset känns rätt rätt ändå. Vi bor i novellen. Ajvide Lindqvist skriver socialrealistisk skräck, och det är just så vi bor. I socialrealistisk skräck. Containern utanför fönstret brann i förra veckan. När jag stolt sa på labbet att vi hittat en lägenhet i Högdalen sa de "Högdalen?! Oj oj oj..." och berättade att de varit där en gång, de bor på fel sida, norra sidan om stan, men de hade varit i Högdalen en gång, på fest. De var nervösa redan från början och så när de gick ut på perrongen var det första de fick se ett blodbad. En stor pöl på marken. Någon som blivit huggen i låret. Och så nickade de menande åt varandra. "Högdalen..." Jag försökte såklart säga emot dem. Hörni, det finns en skitfin fiskaffär här, en sushibar och ett systembolag (som visserligen drar till sig fullgubbar, det är det enda systemet på fyra stationers radie men jag ställer mig rätt neutral till fullgubbar). Det finns ett bad, ett stort bad, det finns affärer som har öppet på söndagar och bussar till överallt.

Men så brann containern. Någon knivhöggs på högdalstoppen. De på labbets fördomar besannades ordentligt när det hördes skottlossning vid konditoriet. Två kulhål gapskrattar fortfarande åt mig varje gång jag går förbi dörren. Poliser med aggressiva hundar och... gevär? visst var det gevär, sprang förbi natten innan. Ja, och alltså vi fick förklaringen till polispådraget när vi hörde skotten. Eller jag ljög nu, vi hörde inga skott, men vi läste om dem morgonen efter.

Hur som helst, det jag skulle säga var att det känns BRA att bo mitt i Lindqvists novell. Det känns tufft och coolt och jag skulle inte byta bort känslan av att gå under en förortstunnel och stilla leta efter bleka flickebarn. Att se snön yra kring gatubelysningen och låtsas att badets klorvatten färgats rött. Fattas bara att vårt hus börjar luta.

Tvättstuguproblem

"Tack för våt tvätt!!!!! Smart att inte kolla vilken dag det är, det är söndag idag = ingen kvällstvätt! Nästa gång, ge fan i andras tvätt!!"

Möttes av en arg lappnär jag skulle hämta upp mina blöta kläder som fastnat i tvättstugan imorse. Strömmen stängdes av redan vid 18 (vad är det för jävla skämt?), så mina tvättmaskiner som jag drog igång två minuter i 18 gick i baklås. Det här märkte jag inte förrän vid 19, då jag gick ned för att kasta in tvätten i torktumlaren. Nu blir det jobbigt att hänga med: i torktumlaren låg någon annans tvätt (den uppmärksamme läsaren drar här slutsatsen att det är lappskrivarens tvätt) och eftersom torktumlaren stannat tog jag ut den tvätten, gjorde tumlaren redo för min tvätt. Och det var alltså då jag märkte att maskinerna låst sig. Och det var därför jag gick ned tidigt imorse, och möttes av en lapp. En lapp som alltså kastar skit på mig helt orättvist. Klockan var 19 när jag tömde torktumlaren, då hade strömmen varit avstängd i en timme. De våta kläderna är inte mitt fel. Jag känner mig orättvist behandlad.

Just det där "ge fan i andras tvätt!!", jag kokar. Hela dagen har varit ett enda irritationsmoment. Allt har varit åt helvete. Just därför, för att, som Fia sa "få det ur systemet, marscherade jag de åtta trapporna upp till lappskrivaren alldeles nyss. "Lugn och vänlig, lugn och vänlig, lugn och vänlig" tänkte jag redan när jag stod och diskade, trapporna upp, "lugn och vänlig", ringde på, "lugn och vänlig"... och så var det ingen hemma.

Fortsättning följer på onsdag.

Bajsproblem

- Det är bara sjukt i din pryda värld.
Vi har inget lås på toaletten här i Högdalen. Jag stod i badrummet och satte in linserna när Fia kom inklampande, drog ned byxorna och satte sig på toaletten och klämde. Sjuk kallade jag henne efter första plasket.
- Då tycker jag att det är sjukare att du låter mig kissa i vårt badvatten, svarade hon efter andra.

På väg mot Östertälje åkte jag förbi Tumba station med pendeltåget i förra veckan. Vägen upp mot Storvreten låg kvar. Blomsteraffären och baren nere vid centrum också. Tänk att flera år kan kännas som en vecka. Den där uppförsbacken gick jag varje morgon, orkade aldrig vänta på bussen. Orkade och orkade, förresten. Det fanns två viktigare anledningar:
1. Jag ville inte träffa mina arbetskamrater. De var jobbiga.
2. Och det här var den viktigaste: jag var alltid sprängkissnödig. Sprang ut i skogen efter halva vägen, pulsade ut om det var vinter, och tömde mig. Det där lät som om jag bajsade, men det gjorde jag inte, jag kissade bara. Fast länge. Varje morgon alltså, drack, dricker, så mycket kaffe till frukost och hade sedan lång resväg. Jag dricker egentligen inte kaffe för att bli pigg, utan för att få igång magen. Gillar att börja dagen med att tömma mig (på riktigt denna gång).

Det borde finnas toaletter på pendeltåg, hör ni det SL? Eller Connex. Jag kan inte vara den enda med det här problemet. Östgötatrafiken var värdelös på många sätt, men de hade åtminstone toaletter på pendeltågen mellan Norrköping och Linköping. Det fanns lås på dem också.