High Valley

Onsdagen kom och onsdagen gick. Ni vet hur det kan vara. Sov inte hemma, fick gäster som berättade historier hela kvällen, sov inte hemma igen och så kändes det lite för sent att gå upp och ringa på. "Hej, lämnade du en lapp i tvättstugan i, eh, förra söndagen?"

Däremot träffade vi på en ny granne häromdagen. En pladdrande tant som skulle åka hiss samtidigt som Julia flyttade in, ja vi är tre som bor här nu. "Ja, jag kan ju gå, jag har lite ont i knäna, men jag kan gå, det är bara två trappor, knäna klarar nog det, det är bara två trappor. Ja, förstår ni, och Astrid fastnade i hissen förut, sånt är ju hemskt, ja och två trappor är två trappor, näe, kommer inte hissen någon gång? Det är bara två trappor, jag går nu" Hon och Astrid går tydligen ut med hundarna tillsammans, det berättade Fia just nu.

Vi bor också på två trappor. Astrid bor mittemot oss. Känns lite löjligt att bo bara två trappor upp när vi bor i ett höghus. En by på höjden som en av John Ajvide Lindqvists noveller heter. Började läsa den alldeles nyss, på tunnelbanan hem. Det var en av de historieberättande gästerna som påminde mig om att man kan läsa böcker när man pendlar. Har jag aldrig tänkt på. Suttit med freestyle eller .se eller City eller Metro varenda dag. Men fan, det är ju toppen att läsa pendelbok, jag kommer så långt till skillnad från vad jag i vanliga fall gör. I böckerna alltså.

Novellen handlar visserligen om ett höghus i Blackeberg, men Högdalshöghuset känns rätt rätt ändå. Vi bor i novellen. Ajvide Lindqvist skriver socialrealistisk skräck, och det är just så vi bor. I socialrealistisk skräck. Containern utanför fönstret brann i förra veckan. När jag stolt sa på labbet att vi hittat en lägenhet i Högdalen sa de "Högdalen?! Oj oj oj..." och berättade att de varit där en gång, de bor på fel sida, norra sidan om stan, men de hade varit i Högdalen en gång, på fest. De var nervösa redan från början och så när de gick ut på perrongen var det första de fick se ett blodbad. En stor pöl på marken. Någon som blivit huggen i låret. Och så nickade de menande åt varandra. "Högdalen..." Jag försökte såklart säga emot dem. Hörni, det finns en skitfin fiskaffär här, en sushibar och ett systembolag (som visserligen drar till sig fullgubbar, det är det enda systemet på fyra stationers radie men jag ställer mig rätt neutral till fullgubbar). Det finns ett bad, ett stort bad, det finns affärer som har öppet på söndagar och bussar till överallt.

Men så brann containern. Någon knivhöggs på högdalstoppen. De på labbets fördomar besannades ordentligt när det hördes skottlossning vid konditoriet. Två kulhål gapskrattar fortfarande åt mig varje gång jag går förbi dörren. Poliser med aggressiva hundar och... gevär? visst var det gevär, sprang förbi natten innan. Ja, och alltså vi fick förklaringen till polispådraget när vi hörde skotten. Eller jag ljög nu, vi hörde inga skott, men vi läste om dem morgonen efter.

Hur som helst, det jag skulle säga var att det känns BRA att bo mitt i Lindqvists novell. Det känns tufft och coolt och jag skulle inte byta bort känslan av att gå under en förortstunnel och stilla leta efter bleka flickebarn. Att se snön yra kring gatubelysningen och låtsas att badets klorvatten färgats rött. Fattas bara att vårt hus börjar luta.