Lågstadiefröknar är per definition orättvisa

Jag svär så jävla mycket. Kolla bara på mina senaste blogginlägg. Nedlusade med svordomar. Och jämför med de första. Knappt ett runt ord. Jag vet varför: de senaste gick så snabbt att skriva. Så fort det går snabbt tar jag till svordomar. Inte för att jag egentligen behöver förstärka det jag säger. Mer någon slags utfyllnad, språket blir närmare hur jag pratar. Mitt talspråk innehåller mycket svordomar. Brukar försvara det med att det är metal att svära. Vet inte om det är sant. Jag är inte så metal, enda gången jag fått en lapp, en LAPP, med mig hem från skolan var en dag då jag svor alldeles exceptionellt mycket. Ja, jag svor. Jag kastade inte sand i ögonen på någon, jag bajsade inte i någons sko, jag spottade inte på ettagluttare. Jag svor. Inte åt någon utan bara lite sådär i förbifarten. Oskyldigt, för att fylla ut meningarna. För att jag inte lärt mig, och forfarande inte lärt mig, några bättre utfyllnadsord. Som "ju" eller "så" eller "va" eller "fantastiskt". Jag menar, man behöver utfyllnadsord när man pratar, det går inte att prata som man skriver. Ja, och ska man göra något, till exempel att fylla ut en mening, kan man lika gärna göra det ordentligt och dra till med ett "satan". Slängde den där jävla lappen i papperskorgen på vägen hem.