En pizza i Jordbro

Hoo, nu ska vi se. Det händer mycket på en vecka, allt kan inte tas med.

Jo! Jag ska börja med att berätta detta: Kajsa skulle få tillbaka gamla skulder tänkte jag. I våras drack jag upp all hennes chokladdryck, runt tio små tetrapack, utan att egentligen tacka för det. Nu tänkte jag åtminstone börja att återgälda det genom att köpa henne en enliters förpackning. Iväg på cykeln till Ica, köpa chokladdryck, ned i påsen, iväg på cykeln hemåt. Halvvägs hem började det spruta brun vätska någonstans ifrån. Upp över hela mina skor och halva mina byxor. Blött och otrevligt. Ärligt talat tog det en sekund innan jag förstod. Chokladdrycken hade fått vittring på ekrar och det ena ledde till det andra. Ska aldrig försöka mig på något liknande igen. Kajsa får köpa sin jävla chokladdryck själv, jag betalar.

Jag var även ute och sprang häromsistens. Och när jag springer, då jävlar ska jag vinna. Äger pensionärer på löpande band, no pun intended. Kändes bra hela rundan. Studsade liksom på underlaget. Det är bra. Sprang om en och annan pensionär. Och så äntligen, upploppet. Där jag brukar satsa på att ta ut mig själv. Verkligen ge allt så att jag knappt orkar cykla hem igen (jag springer på en runda som ligger ute i skogen... dit är det lika bra att cykla. Inte mycket att se om man promenerar. Några kor, två fotbollsplaner och nyponbuskar, nyponbuskar). Spurtar så att jag blir dödstrött alltså. Men vad händer? Tjugo meter kvar och en spillevink, högst femton år, glider med lätthet upp jämsides med mig, och förbi. Total förnedring, jag orkade inte haka på, slog istället av på takten för att det inte skulle kännas för patetiskt. Jag blev pensionär. Sprang i mål någon sekund efter och kokade inombords. Där stod han och pustade, och ta mig fan om jag skulle behöva pusta. ”Det här var bara en lätt joggingtur” ville jag att min person skulle visa när jag stod där efter mållinjen och stängde av mp3-spelaren. Tampades med bröstkorgen och kämpade hårt med min syreskuld till kroppen för att kunna visa att ”jag tog inte i, alls”. Böjde mig inte ned, kände inte på någon puls, gick bara rätt och slätt därifrån utan att andas, utan att grina illa. ”Visst, ta ut dig du. Sådant kan ni ungdomar göra. Jag tar det lugnt, jag. Tränar sunt.” sa min ryggtavla åt honom. Det kändes bra och tufft. Återupprättelse.

I fredags åkte jag till Tobbe och Victor. De bor i en jättestor lägenhet i Jordbro. Helgen blev en minifestival och ett dödsmetall-expo. Ouzon kom fram hand i hand med Meshuggah och vardagsrumsgolvet förvandlades till en jättelik trumma. Som man kan dansa i. Vi bankade på soffor och fruktskålar, kastade med håret och trampade omkring och tände eld på sprit. Victor släppte en brinnande tändsticka i Tobbes Ouzo-fyllda mun. Så att han alltså inte kunde stänga munnen och släcka elden som flammade upp. Någonstans där spårade fyllan ur. Vaknade bredvid en Victor i reflexväst sovandes över två tallrikar äcklig kladdkaka. Åt pizza, hade oförklarligt ont i huvudet - alltså ont som i bula, det andra huvudonda har sin förklaring - och utbytte en massa musik. Blood Red Throne och Decapitated kan jag rekommendera vidare om du är nere med dödsmetall.

Det bästa med ovanstående historia är att den snart kommer att kunna upprepas typ när jag vill. Idag körde nämligen jag och Fia till Stockholm igen. Jag skulle träffa min galna professor-professor. Det blev lite av en pärs som redde ut sig med hjälp av Fias kartläsning och några märkliga sammanträffanden. Efter att ha virrat omkring en bra stund på Karolinska institutet utan att hitta labbet stötte jag helt oväntat på min handledare för projektet jag ska göra i höst. Min handledare i Linköping, alltså, var i Stockholm över dagen. Han kunde visa mig rätt och det var tur som fan. Knackade på labbdörren en minut före utsatt tid. Väl därinne var den galna professor-professorn ungefär lika manisk som på telefon. Inget nytt, bara en massa bubbel om Amerikabåtarna som inte läggar an Göteborg längre, taxichafförer som heter Muhammed och som inte hittar till Liiidingö och hur tråkigt och rutinmässigt det är att jobba som läkare. Men lyssna på detta: på labbet visade det sig jobba en bekant till min moster. Jag hade med andra ord redan en insider-kontakt och hamnade genast i bättre dager hos galna professor-professorn. Insider-kontakten visade mig runt och vi chitchattade om ditten och datten, vad jag skulle kunna tänkas göra och så. Och här kommer ännu ett märkligt sammanträffande. Jag har sådan jävla tur, sörni. Under chitchattet uppdagades det nämligen att på just detta labb behöver de någon som kan just den teknik jag kommer att lära mig i höst. Jag kommer liksom i just rättan tid. Kommer till ett dukat bord. Klart den galna professor-professorn antog mig som exjobbare. Stockholm är spikat, hör ni det? Fritt fram för minifestivaler och dödsmetall-expon!