Note to self: glöm aldrig öronproppar

Mina öron sörjer. Hela dagen har det känts som om jag haft liksom kåpor runt dem. Det är David and the Citizens fel. De spelade så sjukt jävla högt igår. Man tänker att popkonserter, det är städade historier. Popkonserter, det är bara randiga tröjer och gemytlighet. På popkonserter behövs inga öronproppar. Man tänker fel. Popsnören är de nya hårdrockarna. Svett och armbågar och kravaller. Och söndertrampade tår. Vad är väl en och annan vevande hårman i ansiktet mot småtjejer som studsar upp och ned med huvudet livsfarligt nära ens egen haka. Jag var så rädd att få tungan avknipsad att jag instinktivt bet ihop käkarna konserten igenom. Och så var det det där med volymen. Jag hatar mig själv för det, men jag stod med fingrarna i öronen under flera låtar. Fingrar i öronen, ihopbitna käkar och stapplande steg för att försöka hålla balansen. Som en sur jävla gubbe. Men jag gillar David and the Citizens. (Så det där sura kan strykas ur liknelsen. Jävla gubbe, det är jag.) David ser alltid så ledsen ut när han sjunger, det är fint. Och keyboardisten/trumpetaren/tamburinisten/köraren ser alltid så glad ut. "Den här låten är sådär... sådär..." sa han och vickade på handen för att påa nästa låt. Det är nog det jag gillar mest med popband: de är så ärliga.