Snorbusungar

Jag var på jazzklubb igår. En mörkröd lokal utan mobiltäckning. Fyra gamla gubbar lirade mer blues än jazz. Goda hamburgare.

Jag märkte det redan i kön in. Folk jag pratade med hade en tendens att liksom röra handen framför näsan. Väl inne fortsatte mina bordskamrater i samma anda. Drog med tumme och pekfinger längs näsborrarna. Jag förstår sådana peakar. Jag har något på näsan. Typ en liten snorbusunge på näsvingen. Det är min största skräck i världen näst efter utskällningar. Att gå omkring med en snorkråka halvt hängande utanför näsborren hela dagen och inte upptäcka det förrän man kommer hem. Fy fan. Så tack, tack för peakarna. Återigen: jag förstår sådana peakar. Men jag hittade aldrig något som satt på näsan. Jag drog och drog längs hela näsan, under och över och nästan i, men inget fastnade. Varför gick jag inte in på toaletten och för att kolla i spegeln undrar ni? För att det inte fanns någon spegel där. Efter ett otal näsdragningar gav jag upp. Måste väl ha missförstått peakarna.

Ute vid cykeln, dags för vinglig hemfärd. Jag vet inte varför, men jag drog fingrarna längs näsan igen. Och DÄR, där jävlar, som en sådan där pyttesnigel som sitter på läckra trumpetsvampar, hittar jag äntligen den äckliga bruna snorbusen. Under flera timmars konversationer har den suttit på min näsvinge och gäckat mina samtalspartners. Paniken var så bedövande total att jag helt skärmade av mig från verkligheten. Stirrade rakt fram, glömde allt och cyklade hem. Bara för att i detta nu påminna mig själv igen.

Tur i oturen: jag kan återuppta mitt mantra "jag förstår sådana peakar".