Kristendomen är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen

Jag tänkte komma ut ur garderoben. Här, just nu. Officiellt och en gång för alla, på bloggen för alla att se. Hade aldrig klarat det utan Elin Ek aka Grynet. Hennes berättelse om hur hon när hon var mindre sprang upp till bästa kompisen våningen över, och hur de gjorde det där tillsammans. Det anses inte normalt, fult, nästan lite äckligt. Utan hennes bekännelse hade jag inte haft ork nog att ta steget. Kan hon så kan jag, hon gav mig modet. Nu gläntar jag på dörren, kikar ut, ställer den på vid gavel, här kommer jag nu, fri från skam för alltid:

Jag älskar att se på tv.

Ska aldrig mer försöka dölja att jag följt hela säsongen av Top Model (catfights, svimningar och elaka domare förvandlades i den rafflande säsongsfinalen igår till glädjetårar, kramar och snälla domare). Eller Julkalendern (lite lätta gåtor förvisso, men vilka skådespelarinsatser. Man sitter bara och myser kvarten igenom). Eller Toppform (Alla gillar alla och hjälper varandra genom livsavgörande val som att sluta ha räksallad på pizzan).

Jag vet, ni tycker att det är ett sätt att fördriva tid. Ett sätt att slappna av. Let me tell you, jag sitter på helspänn kvällarna igenom. Och nu finns det ett helt nytt sätt att se på tv. Eller nu och nu, jag är väl sist av alla igen, men jag upptäckte för bara någon vecka sedan att man kan ladda ned program från nätet. Alltså, man tar upp en bok när man vill, när man har tid. Nu kan man se ett tv-program när man vill, när man har tid. Ett aktivt val av program istället för att bara titta på ”vad som är på” skulle kanske kunna uppgradera tv-mediets status.

Nog med predikningar från min sida. Låt oss hoppa till pastor Åke Greens sådana istället. Böglobbyn, ett program om människor som kommit ut ur garderoben, den riktiga garderoben, lovade runt men höll tunt. Jag var rejält peppad inför första avsnittet, med det visade sig vara ett riktigt magplask. Jag la ner ambitionen att följa serien direkt. Men så satt vi en kväll, jag och Fia, och hade inget att göra. Surfade in på svt.se och nej, inte Böglobbyn den var ju så dålig, men jo jag hörde att det här avsnittet skulle vara bra, men ja okej då. Och faktiskt, nu hittade de brännpunkter. Ni känner nog igen citatet i rubriken, även om jag förändrat det. Åke Greens predikan om/påhopp på homosexualitet och homosexuella människor satte igång en rättsprocess om yttrandefrihet kontra hets mot folkgrupp. Åke friades i högsta domstolen. Där tog Böglobbyn vid. De frågade om Åke kände att han stod i tacksamhetsskuld till RFSL Kalmar för att de genom att anmäla honom gjorde honom till världskändis. Det tyckte han att han gjorde. ”Tack Fredrik” (ordförande RFSL Kalmar). Sjukt snyggt att lura av honom den repliken. De sökte hans egen gräns för yttrandefrihet och rabblade upp en ramsa för honom där han stod i predikstolen. Något i stil med att ”Jesus satte på Judas i prutten och körde sedan gangbang med Johannes döparen och Markus”. Han blev obekväm, Åke, men inte mer än så. Där, just där, ville jag att de skulle ha gått vidare. Vända hans egen predikan emot honom:

"Kristendomen är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren, vår Herre, vet att kristna människor kommer att våldta djuren. Inte heller djuren går fria från kristna människors behov och branden som är tänd i en människa. Utan till och med detta kan man ägna sig åt.”

Men det gjorde de inte. Varför vet jag inte. Kanske vågade de inte. Kanske är det hets mot folkgrupp.