Jag fick svar

Jag fick svar. (Nu började jag inlägget med samma mening som rubriken, fult va?) Jo, jag fick svar. Av Hanna H, alltså. Hon som skriver självutlämnande (självterapeutiska?) och just därför så fantastiska krönikor varje onsdag på Namn och Nytt i DN. Skulle ju maila in beröm till henne. Fick egentligen svaret för flera veckor sedan, men jag har haft alldeles för mycket att tänka på för att kunna berätta det. Namn och Nytt vidarebefordrade mitt ohämmade beröm och dagen efter fick jag ett mail: "Hej Blåskägg! Tack för berömmet!" Blev jätteglad över svaret, var som att möta Lassie. Fick också reda på mysteriet, det om krönikörernas namn. Först och främst, de fick skriva ut hela sina namn när kåserierna var längre, nu var det dock signaturen som gällde. Ja, så löd det knapphändiga svaret på mysteriet. Och, hon heter Hanna H, inte HannaH. Kunde fanimig en femåring räkna ut. Men nu vet jag vad H:et står för. Hon trodde förresten att jag var en snuskgubbe, ja inte så konstigt eftersom jag läser den gubbiga Namn och Nytt, men där kom hennes fördomar på skam, det sa jag åt henne. Men jag fick reda på hennes efternamn och i gengäld för på-skammen-komna fördomar hennes ålder och de lovade jag att hålla hemliga, eller nu ljuger jag, jag lovade bara det sistnämnda, det om åldern. Namnet hemlighåller jag bara för min egen skull.

Herregud vilka långa meningar jag skriver. Det är Erlend Loes fel. Jag sa till Tobbe att Loe är så bra för att han skriver så korta meningar och lyckas ändå få flyt. Tobbes kontring: "Läs Fakta om Finland". Det gör jag nu och djävlar, maken till långa meningar - ibland hela sidor utan punkt - utan att tappa läsaren och utan att man för ett ögonblick skulle missta texten för annat än Loe... det är inte klokt.

Förresten, Hanna H var inne en stund och läste denna blogg, coolt va? Ni är i det bästa av sällskap.