Tonen som vibrerar i fas med mig själv

Nackdelen med att ha en liten mp3-spelare är att den nödvändigtvis måste ha ett litet batteri. Och att det lilla batteriet nödvändigtvis måste ha kort livstid. Mätaren går från fyra pluppar till tre inom loppet av en skiva. Det roliga är över efter tio timmar, tops. Det mest irriterande är när endast en plupp återstår. Då går jag omkring med magont. När som helst kan den där sista lilla pluppen dö. När som helst. Det är så stressande, särskilt om det skulle ske mitt i en bra låt. För har en gång en bra låt blivit avbruten mitt i klimax, ja alltså mitt i schlagerhöjningen om ni diggar schlager, så blir den aldrig densamma igen. Den är förstörd. Man vet inte var man har den längre. Det där lilla stället som alstrade gåshud är för all framtid förknippad med något abrupt avslutat. Vill ni dra liknelsen om klimax vidare till avbrutet samlag får det stå för er.

Ibland slutar det med att jag byter till en dålig skiva istället, och sedan går och längtar efter att batteriet ska ta slut. Dö någon gång, så att jag kan byta batteri och skiva! Det är ett enda slöseri med tid och energi. Om jag inte har tur och råkar ha bytt till en sådan där skiva som växer på en, som kräver sin man. Som inte visar sitt rätta ansikte förrän efter säg tio genomlyssningar. Som plötsligt överraskar och visar upp ett litet ställe som alstrar gåshud. Som "Du och jag Döden". Jag vet, jag är sist i världen, men herre min skapare vilket mästerverk. Det är en av få skivor som slår an en ton i mig. Det börjar med stickningar i näsan som snart arbetar sig uppåt till ögonen. Samtidigt som en darrning sprider sig längs nacken ut över axlarna, som en orgasm fast högre upp i ryggen. Det har aldrig med låttexten att göra, en låttext kan oftast bara stjälpa eller inte stjälpa en låt, den kan inte göra låten. Nej, det har med den där tonen att göra. Tonen som vibrerar i fas med mig själv. Det har inte med texten att göra, till och med en ultrakristen sång som ”Härlig är jorden” hittar den där tonen. Till och med, det här erkänner jag motvilligt, till och med när han i Pain of Salvation går upp i falsett och ylar något i stil med "run away" hittar han mig. Och så ”Du och jag Döden” då. Som prickar bulls eye i var tredje ton.