En obalanserad hjärna

Lyssna: Min farmor hette Asta. Hon var en lite speciell farmor. Käkarna knakade och knarrade när hon åt kåldolmar, det tyckte jag var irriterande. Hon var schizofren. Visst var hon det? Jag är inte hundra, men jag tror det. Har varit tyst kring det där i släkten. Mitt starkaste minne, för det första har jag dåligt minne och för det andra dog hon när jag var rätt liten men det här är i alla fall mitt starkaste minne, är att hon alltid skulle låsa bildörrarna inifrån. Som om någon ville åt henne, så att den som ville åt henne inte skulle kunna rycka upp dörren. Hon var paranoid. Och troligen schizofren.

Jag vet inte om det är därför, men jag började på ett nytt labb i förra veckan. Ett labb på Karolinska institutet där man forskar kring schizofreni. Ska göra en rätt ball grej. Man har nämligen upptäckt att ett antidepressivt läkemedel hjälper mot vissa symptom av schizofreni. Alltså inte bara mot depression, vilket också kan vara schysst, utan även mot kognitiva symptom som är vanliga hos schizofrena patienter. Läkemedlet är förresten Winnerbäcks "Jag antar att Du proppar hjärnan full med / Panodil / och Cipramil. /Det är ett sätt att hänga med." Hur som helst, jag ska undersöka det där fyndet närmare. Hur fungerar det egentligen, hur påverkar det jonkanalerna som i slutändan ansvarar för en obalanserad hjärna?

Proceduren är makaber. Först halshugger jag en råtta med giljotin, kroppen ligger kvar i vasken och dödsskakar i flera sekunder. Höll på att spy första gången jag såg det. Sen ska det gå snabbt som tusan, bryt upp skallbenet, peta ut hjärnan och snabbt ned i vätska den gillar, annars dör den. Sen sitter jag med elektroder och letar efter passande nervceller helt blint. Det är som att fiska. Ned i spat, försiktigt, skräm inte upp dem, veva sakta inåt, där! hugg!, veva veva veva, eller i detta fall skruva skruva skruva på en massa makapärer för att hålla liv i cellen (jag har just petat hål på den med min elektrod, det gillar den inte). Ibland försvinner signalen ett ögonblick. Då låtsas jag att fisken simmar mot båten, man blir misstänksam, känner inga ryck, men så dyker det upp igen, ah, bra. Ibland tappar man cellen helt, precis som när gammelgäddan rycker sig loss. Det är lika frustrerande som på riktigt.

De har varit snälla mot mig hela veckan. Fick ett eget skrivbord och inbjudan till en fest. Överstrykningspennor har jag också fått, helt gratis. Det är inte fy skam. En skitdålig dator också, med eget inloggningsnamn. Och jag skämtar inte nu: det slumpade lösenordet är Asta.