Total förnedring

Jag har fått en Kramer. I mitt nya kvarter här, i min nya lya. Han bor över vägen och är skäggig och öppnar dörren utan att ringa på. I går hängde jag gardiner när han stapplade in. Jag stod med armarna över huvudet och vred bara på huvudet och tittade på honom med öppen mun. Han sa tjena och bad mig följa med på en öl. Jag nickade.

Vi gick till Jack Vegas-krogen i centrum där man får tre öl för nittionio kronor. När vi satt oss ned berättade jag för Kramer om busschaffören S åkte med häromdagen. Som i mikrofonen sa så andas vi innnnnn ååååå Blåsut. Jag skrattade åt min egen berättelse som ju egentligen är S berättelse och Kramer log och det syntes att han hade en egen story på lager. Den bubblade liksom bakom det där leendet. Han log inte åt min historia, verkade det som, utan åt sin egen, kommande historia.

Hans kompis hade försökt sig på att ta cykeln på tunnelbanan, sa han. En chansning, ett risktagande, det vet vi ju. Men han hade stått där på perrongen och väntat in tåget, låtsats som ingenting särskilt, bara en cykel jag har här, inga konstigheter, och sedan hade han lett på cykeln. Föraren såg det såklart, och sa i högtalarsystemet så att det ekade över perrongen: Resenär med cykel ombeds stiga av tåget. Cyklar är ej tillåtna på tunnelbanan. Detta tåg åker ej vidare förrän resenären med cykel stigit av tåget.

Vad skulle han göra, Kramers kompis? Alla i vagnen stirrade, alla väntade på honom och han kände värmen krypa uppför ansiktet. Vad göra, Kramers kompis? Det var bara att leda av cykeln igen. Och medan han gjorde det ekade det, på riktigt alltså, det ekade över perrongen: Just det. Total förnedring.

Två år sedan

Sista meningen i fjärde kommentaren på det här.

Eftersom Konsum slutat

Barn: I dag ska vi äta blodpudding!
Jag: Vad gott. Jag ska äta spenatsoppa.
Barn: Mhm... Varför då!?
Jag: För att jag tycker det är gott. Tycker du om blodpudding?
Barn: Mm... med sylt...
Jag: Lingonsylt?
Barn: Mm.

Årets idol?

Calle

This one goes out to och så vidare

Jag var förresten på finlandskryssning med jobbet i förra veckan. Sjöng Your song inför tvåhundra personer och skämdes inte förrän dagen efter.

Simba är ett dåligt omen, eller ett barn kan ha mördats

Det är höstmörkt igen, jag står utanför porten igen, på den borttvättade blodfläcken i gult portkodsljus. Jag pratar med Simba, igen, och jag vet inte vad jag säger men säkert något snuttigt, säkert något i högt tonläge. Han följer mig mot grovsoprummet. Stannar och lapar lite ur en gammal regnpöl, trippar ifatt och låtsas ointresserad. Håhå jaja, skulle jag kunna tänka.

Jag stannar vid grovsoprummet för det är dit jag ska. Dörren är tung, slår igen bakom mig. Lysknappen fladdrar rött men reagerar inte när jag trycker på den. Reagerar inte när jag bankar på den. Fladdrar vidare. Jag suckar demonstrativt, åt ingen alls, åt mig själv. Fast helt becksvart är det inte. Ett svagt blått ljus från nödutgångsskylten ovanför dörren ritar konturer i rummet. Fyra plastcontainers dyker upp (ögonen vänjer sig). Det är omöjligt att urskilja skyltarna på dem men jag vet att de är ämnade för brännbart, icke brännbart, elektronik och en till brännbart. Jag går fram till elektroniken och hivar i mina fjärrkontroller med ett plastbrak. Står kvar en stund och tittar, försöker se vad folk slängt. En vattenkokare? En brödrost? En perkulator?

Ett brummande från vänster. Jag blir inte rädd för jag känner igen, kopplar direkt. Ett kylskåp. Ett fullstort kylskåp står till vänster om mig och brummar. Varför står ett fullstort kylskåp till vänster om mig? Och brummar? Ett kylskåp i ett soprum, inkopplat? Jag sträcker fram handen och känner försiktigt på dörren. Den sitter fast som kylskåpsdörrar kan göra så jag drar hårdare. Brummandet ändrar karaktär men dörren ger inte med sig.

Jag känner längs sidan av dörren och hittar ett lås. En enkel spärr som jag pillar upp. Det har gått för många sekunder nu, jag har målat upp bilder av gapande människohuvuden, som i American Psycho. Jag drar därför försiktigt i dörren. Långsamt, ur dörrglipan strömmar kylskåpsljus, får mig att kisa, bildar en smal trekant över soprumsgolvet. Jag slutar kisa, långsamt, och ser. Kylskåpet saknar helt hyllor. Tre nakna vitsmutsiga mögliga väggar och en svart plastsäck, stor nog för en elvaåring. Hjärtat rusar. Jag rusar.

Tough love

Ååååh min söta lilla sminkdocka säger S och jag blir först glad och sedan pannveckad för det är väl inte så snällt sagt, egentligen?

Oliver och gänget

New arrivals: S uttalar oliver, de goda salta, som Oliver, han söta lilla.

Va? Dirty Dancing utspelas 1963? Va?

Jag märker att jag gör som mamma när jag ser den. Lyssnar på den. Jag håller melodierna med fingrarna. Tappar med de fyra fingrarna mot tummen, slår synthens klang, trumpetens stöt, körkillarnas tryck. Slår musiken med snabba lätta fingrar mot tummen. Som mamma när hon lyssnar.

Tanke bara

Det här bandet TBA är verkligen flitiga. De spelar fan i mig överallt.

Jag har en blå anorak

Jag känner igen Ninas röst. De har ingen publik, så jag misstror mina öron först. Jag har långt hår och mina vänner fortsätter gå när jag stannar, lyssnar, visst är det Ninas röst. De sitter där inne i hotellbaren, bakom piano, bakom småtrummor, hela Cardigans. Spelar unplugged, typ, spelar Communication. Jag ser mina vänners ryggar försvinna, jag står kvar, går in och ställer mig i ett hörn. Communication tonar ut och Nina går ned från den lilla scenen, sätter sig vid ett bord, tittar mot mig, mot de två andra i den lilla lilla publiken. Det är er tur, vad vill ni att vi ska spela frågar hon, tittar på mig. Jag vill höra The Road men får inte fram det, får inte fram titeln till pannan. Jag tar fram Ipoden för att bläddra, för att kunna läsa högt, men jag går vilse i den. Han bredvid mig säger Don’t blame your daughter och Nina säger ok. Hon reser sig, går tillbaka till pianot och räknar in och de börjar spela Communication, vilket jag tycker är konstigt.

De sitter på varandra, på!

Così fan tutte: En föreställning med humor och ohejdbar erotik.

EPIC FAIL

Förigen

Var ett annat ord som började på för. Förbifarten. Jag gjorde en grej i förbi-farten sa jag, med tyngden på i. Sedan skrattade någon och då började jag säga förbifarten med tyngden på ö. Nu kommer det här med tunnlar och stora vägar till väster om innerstaden och jag vet varken ut eller in. Ska vi ta Förbi-fart Stockholm eller Förbifart Stockholm?

Världens snällaste katt har blivit traumatiserad (och en människa kan ha dött)

Simba ser skärrad ut. Jag misstar honom för en stor råtta när han pilar över den mörka döda parkeringsplatsen. Men han stannar upp, tittar på mig från trettio meters håll och ger sig till känna. Stirrar på mig. Hans ögon endast två stora grumliga pupiller, som oljiga gölar. Jag har aldrig sett honom så rädd och jag säger det till honom när jag närmat mig. Han svans är burrad och han sticker när jag sträcker fram handen, sticker iväg längs buskarna, in bland cyklarna. Nämen säger jag.

Jag följer efter, vi ska åt samma håll. Trixar med ryggsäcken för att få fram nycklarna men fastnar med handen där nere. I det gula ljuset från lampan ovanför portkoden, asfalten är rödfärgad. Ett första uttorkat nedslag som runnit från entrén och samlats en meter nedströms i en tjock blöt pöl. Det är för ljust för blod tänker jag. Det är för mycket för blod tänker jag. Simba håller avståndet, står kvar bland ekrar och däck. Jag sätter mig på huk, tittar noga, tittar sedan mot Simba, sedan tillbaka igen, kisar, försöker bestämma mig för vad jag har framför mig. Blod förefaller alltid vara mer än det egentligen är, har jag hört. Men det här är verkligen mycket på riktigt, ett utspillt mjölkpaket. Jag duttar lillfingret i pölen, känner på lillfingret med samma hands tumme. För att, jag vet inte, avgöra om det är klibbigt (det är klibbigt). För att göra som de gör på film, och jag är nära att sätta lillfingret till tungan men kommer på att det är kokain man gör så med.

Hepatit B, HIV, jag borde veta bättre än att stoppa fingrar i blod. Jag öppnar porten med nyckel, spretar med lillfinger och tumme. Simba smiter med in, springer upp till första våningen och sätter sig utanför sin dörr. Jag går upp en våning till och öppnar min ytterdörr med lika spretiga fingrar och går direkt in till badrummet och tvättar händerna tre gånger och tänker blod, det är ta mig fan blod. Någon har förlorat mycket blod precis utanför vår port, min och Simbas port, och Simba måste ha sett något, det tänker jag. Han måste ha bevittnat det här, han kanske har sett något hemskt?

Jag går ut på balkongen och tittar ned mot blodpölen igen. Den förefaller mörkare så här från andra våningen, är mörkare? Jag hänger över räcket och spärrar upp ögonen när det slår mig. Blodet är färskt. Purfärskt. Någon har blodat marken här alldeles nyss, hur snabbt stelnar blod? Tio minuter? Högst? (Knivhugg? Pistolskott?) Jag spanar utåt, vågar inte titta för länge in bland buskagen, men drar med blicken över dem och det kryper längs svanskotan. Jag tittar efter spår, blod lämnar alltid spår, blodspår, det har jag lärt mig av Lost, men det är för mörkt nu, det gula lampskenet räcker inte ut i mörkret och jag syns alldeles för väl här på balkongen.

Jag går in och river i lattjolajbanlådan, får fram min gamla analoga kamera. Det måste dokumenteras, blodet, jag vet inte, jag måste dokumentera det här medan det är plaskigt och färskt och verkligt, känns det som, det kan vara avgörande i en rättegång, känns det som. Men kamerans batterier är slut. Den blinkar siffran elva. Batterierna vill inte driva kameran längre. Den har slösat all kraft på att blinka siffran elva i åtta år. Jag släcker alla lampor i lägenheten och smyger tillbaka, försiktigt försiktigt ut på balkongen igen, hukande. Jag sträcker upp näsan till räcket och tittar ned, försöker memorera blodpölens utseende. Jag ska prata med Simba om det här i morgon bitti.

Power Rangers Turbo, go!

Tjyvlyssnat, inte tjuvlyssnat, tjyvlyssnat är snällare, det är svart ögonmask och säck över axeln, det är gubbkeps och dagstidning med urklippta titthål, spetsiga öron och höjda ögonbryn, tjyvlyssnat:

Elvaåring 1: Whoa, femtio procent på akvariefiskar!
Elvaåring 2: Powerfiskar?
Elvaåring 1: Akvariefiskar!

New York hade ledningen men tappade bort den

S och jag, som jag har lärt mig att man artigt ska skriva, ska inte börja med jag, ska sluta med jag, och det är klart man ska vara artig, vi har glömt det i individualismens snålblåst, och det är ju elakt och tråkigt och leder inte till någon bättre värld, så från och med nu: S och jag, vi dricker alkohol i solstrålar. Det är tisdag och bara för att det är tisdag låter vi solstrålar studsa på gamla hustak i gamla stan och landa i våra ansikten i samma sekund som S säger ett surt vin och en amerikansk öl, tack. Vi kommer överens om att alltid älska The Mary Onettes. Vi tummar på det. Och out of the blue berättar jag att Manhattan-lägenheten som Patrick Bateman bor i, han the american psycho, den dyra yuppie-lägenheten, den ser ut som Hemnet. Du menar att vi är nio år efter? frågar S för att glänsa med att hon vet att filmen gjordes år 2000. Nä? säger jag. Den utspelar sig 1987. Gör den, ajustdet säger S. Vi är tjugotvå år efter? Eller ikapp. Ingen blir imponerad av ett par jeans från New York längre.

Samma namnrytm, samma ärlighet, samma öppenhet, samma sinnessjuka

Fast mest det här.

I fortsättningen blandar jag ihop folk. Sara Kadefors och Sara Stridsberg. Niklas Kvarforth och Calle Schulman.

Moln och snö släpps den fjärde november

Handlade om det här och det här och det här.