Världens snällaste katt har blivit traumatiserad (och en människa kan ha dött)

Simba ser skärrad ut. Jag misstar honom för en stor råtta när han pilar över den mörka döda parkeringsplatsen. Men han stannar upp, tittar på mig från trettio meters håll och ger sig till känna. Stirrar på mig. Hans ögon endast två stora grumliga pupiller, som oljiga gölar. Jag har aldrig sett honom så rädd och jag säger det till honom när jag närmat mig. Han svans är burrad och han sticker när jag sträcker fram handen, sticker iväg längs buskarna, in bland cyklarna. Nämen säger jag.

Jag följer efter, vi ska åt samma håll. Trixar med ryggsäcken för att få fram nycklarna men fastnar med handen där nere. I det gula ljuset från lampan ovanför portkoden, asfalten är rödfärgad. Ett första uttorkat nedslag som runnit från entrén och samlats en meter nedströms i en tjock blöt pöl. Det är för ljust för blod tänker jag. Det är för mycket för blod tänker jag. Simba håller avståndet, står kvar bland ekrar och däck. Jag sätter mig på huk, tittar noga, tittar sedan mot Simba, sedan tillbaka igen, kisar, försöker bestämma mig för vad jag har framför mig. Blod förefaller alltid vara mer än det egentligen är, har jag hört. Men det här är verkligen mycket på riktigt, ett utspillt mjölkpaket. Jag duttar lillfingret i pölen, känner på lillfingret med samma hands tumme. För att, jag vet inte, avgöra om det är klibbigt (det är klibbigt). För att göra som de gör på film, och jag är nära att sätta lillfingret till tungan men kommer på att det är kokain man gör så med.

Hepatit B, HIV, jag borde veta bättre än att stoppa fingrar i blod. Jag öppnar porten med nyckel, spretar med lillfinger och tumme. Simba smiter med in, springer upp till första våningen och sätter sig utanför sin dörr. Jag går upp en våning till och öppnar min ytterdörr med lika spretiga fingrar och går direkt in till badrummet och tvättar händerna tre gånger och tänker blod, det är ta mig fan blod. Någon har förlorat mycket blod precis utanför vår port, min och Simbas port, och Simba måste ha sett något, det tänker jag. Han måste ha bevittnat det här, han kanske har sett något hemskt?

Jag går ut på balkongen och tittar ned mot blodpölen igen. Den förefaller mörkare så här från andra våningen, är mörkare? Jag hänger över räcket och spärrar upp ögonen när det slår mig. Blodet är färskt. Purfärskt. Någon har blodat marken här alldeles nyss, hur snabbt stelnar blod? Tio minuter? Högst? (Knivhugg? Pistolskott?) Jag spanar utåt, vågar inte titta för länge in bland buskagen, men drar med blicken över dem och det kryper längs svanskotan. Jag tittar efter spår, blod lämnar alltid spår, blodspår, det har jag lärt mig av Lost, men det är för mörkt nu, det gula lampskenet räcker inte ut i mörkret och jag syns alldeles för väl här på balkongen.

Jag går in och river i lattjolajbanlådan, får fram min gamla analoga kamera. Det måste dokumenteras, blodet, jag vet inte, jag måste dokumentera det här medan det är plaskigt och färskt och verkligt, känns det som, det kan vara avgörande i en rättegång, känns det som. Men kamerans batterier är slut. Den blinkar siffran elva. Batterierna vill inte driva kameran längre. Den har slösat all kraft på att blinka siffran elva i åtta år. Jag släcker alla lampor i lägenheten och smyger tillbaka, försiktigt försiktigt ut på balkongen igen, hukande. Jag sträcker upp näsan till räcket och tittar ned, försöker memorera blodpölens utseende. Jag ska prata med Simba om det här i morgon bitti.