New York hade ledningen men tappade bort den

S och jag, som jag har lärt mig att man artigt ska skriva, ska inte börja med jag, ska sluta med jag, och det är klart man ska vara artig, vi har glömt det i individualismens snålblåst, och det är ju elakt och tråkigt och leder inte till någon bättre värld, så från och med nu: S och jag, vi dricker alkohol i solstrålar. Det är tisdag och bara för att det är tisdag låter vi solstrålar studsa på gamla hustak i gamla stan och landa i våra ansikten i samma sekund som S säger ett surt vin och en amerikansk öl, tack. Vi kommer överens om att alltid älska The Mary Onettes. Vi tummar på det. Och out of the blue berättar jag att Manhattan-lägenheten som Patrick Bateman bor i, han the american psycho, den dyra yuppie-lägenheten, den ser ut som Hemnet. Du menar att vi är nio år efter? frågar S för att glänsa med att hon vet att filmen gjordes år 2000. Nä? säger jag. Den utspelar sig 1987. Gör den, ajustdet säger S. Vi är tjugotvå år efter? Eller ikapp. Ingen blir imponerad av ett par jeans från New York längre.