Jag har en blå anorak

Jag känner igen Ninas röst. De har ingen publik, så jag misstror mina öron först. Jag har långt hår och mina vänner fortsätter gå när jag stannar, lyssnar, visst är det Ninas röst. De sitter där inne i hotellbaren, bakom piano, bakom småtrummor, hela Cardigans. Spelar unplugged, typ, spelar Communication. Jag ser mina vänners ryggar försvinna, jag står kvar, går in och ställer mig i ett hörn. Communication tonar ut och Nina går ned från den lilla scenen, sätter sig vid ett bord, tittar mot mig, mot de två andra i den lilla lilla publiken. Det är er tur, vad vill ni att vi ska spela frågar hon, tittar på mig. Jag vill höra The Road men får inte fram det, får inte fram titeln till pannan. Jag tar fram Ipoden för att bläddra, för att kunna läsa högt, men jag går vilse i den. Han bredvid mig säger Don’t blame your daughter och Nina säger ok. Hon reser sig, går tillbaka till pianot och räknar in och de börjar spela Communication, vilket jag tycker är konstigt.