Simba är ett dåligt omen, eller ett barn kan ha mördats

Det är höstmörkt igen, jag står utanför porten igen, på den borttvättade blodfläcken i gult portkodsljus. Jag pratar med Simba, igen, och jag vet inte vad jag säger men säkert något snuttigt, säkert något i högt tonläge. Han följer mig mot grovsoprummet. Stannar och lapar lite ur en gammal regnpöl, trippar ifatt och låtsas ointresserad. Håhå jaja, skulle jag kunna tänka.

Jag stannar vid grovsoprummet för det är dit jag ska. Dörren är tung, slår igen bakom mig. Lysknappen fladdrar rött men reagerar inte när jag trycker på den. Reagerar inte när jag bankar på den. Fladdrar vidare. Jag suckar demonstrativt, åt ingen alls, åt mig själv. Fast helt becksvart är det inte. Ett svagt blått ljus från nödutgångsskylten ovanför dörren ritar konturer i rummet. Fyra plastcontainers dyker upp (ögonen vänjer sig). Det är omöjligt att urskilja skyltarna på dem men jag vet att de är ämnade för brännbart, icke brännbart, elektronik och en till brännbart. Jag går fram till elektroniken och hivar i mina fjärrkontroller med ett plastbrak. Står kvar en stund och tittar, försöker se vad folk slängt. En vattenkokare? En brödrost? En perkulator?

Ett brummande från vänster. Jag blir inte rädd för jag känner igen, kopplar direkt. Ett kylskåp. Ett fullstort kylskåp står till vänster om mig och brummar. Varför står ett fullstort kylskåp till vänster om mig? Och brummar? Ett kylskåp i ett soprum, inkopplat? Jag sträcker fram handen och känner försiktigt på dörren. Den sitter fast som kylskåpsdörrar kan göra så jag drar hårdare. Brummandet ändrar karaktär men dörren ger inte med sig.

Jag känner längs sidan av dörren och hittar ett lås. En enkel spärr som jag pillar upp. Det har gått för många sekunder nu, jag har målat upp bilder av gapande människohuvuden, som i American Psycho. Jag drar därför försiktigt i dörren. Långsamt, ur dörrglipan strömmar kylskåpsljus, får mig att kisa, bildar en smal trekant över soprumsgolvet. Jag slutar kisa, långsamt, och ser. Kylskåpet saknar helt hyllor. Tre nakna vitsmutsiga mögliga väggar och en svart plastsäck, stor nog för en elvaåring. Hjärtat rusar. Jag rusar.