Total förnedring

Jag har fått en Kramer. I mitt nya kvarter här, i min nya lya. Han bor över vägen och är skäggig och öppnar dörren utan att ringa på. I går hängde jag gardiner när han stapplade in. Jag stod med armarna över huvudet och vred bara på huvudet och tittade på honom med öppen mun. Han sa tjena och bad mig följa med på en öl. Jag nickade.

Vi gick till Jack Vegas-krogen i centrum där man får tre öl för nittionio kronor. När vi satt oss ned berättade jag för Kramer om busschaffören S åkte med häromdagen. Som i mikrofonen sa så andas vi innnnnn ååååå Blåsut. Jag skrattade åt min egen berättelse som ju egentligen är S berättelse och Kramer log och det syntes att han hade en egen story på lager. Den bubblade liksom bakom det där leendet. Han log inte åt min historia, verkade det som, utan åt sin egen, kommande historia.

Hans kompis hade försökt sig på att ta cykeln på tunnelbanan, sa han. En chansning, ett risktagande, det vet vi ju. Men han hade stått där på perrongen och väntat in tåget, låtsats som ingenting särskilt, bara en cykel jag har här, inga konstigheter, och sedan hade han lett på cykeln. Föraren såg det såklart, och sa i högtalarsystemet så att det ekade över perrongen: Resenär med cykel ombeds stiga av tåget. Cyklar är ej tillåtna på tunnelbanan. Detta tåg åker ej vidare förrän resenären med cykel stigit av tåget.

Vad skulle han göra, Kramers kompis? Alla i vagnen stirrade, alla väntade på honom och han kände värmen krypa uppför ansiktet. Vad göra, Kramers kompis? Det var bara att leda av cykeln igen. Och medan han gjorde det ekade det, på riktigt alltså, det ekade över perrongen: Just det. Total förnedring.