Inget lockar som andra sidan

Ibland leker vi att vi är syskon.  Barnhemmet var hemskt och vi bara stack, bar varandra och armarna krampade och vi hoppade över grejer och bara ut över åkern, bara bort. Och nu är vi här och nu. Och nu. Jag vet inte alltid vad som är bäst, hur skulle jag? Som när vi går till en lekpark och det är så mörkt att vi inte vet om det är kväll eller morgon. Hur skulle jag veta? Att det satsas på ljus i hela staden utom just här. Jag är ju bara barnet själv?

Men det är roligt att fly också! Jag är Kingkong och deras händer surrande leksaksplan som myggor och de gör kulspruteljud. Jag klättrar högre och viftar mot myggorna och jag skrattar tills jag tappar balansen och då tar myggorna emot mig. Och sedan klappar vi oooch nääär myggorna klappar takten i vår gamla kråksång blir den alldeles för kort.

Inget lockar förresten som andra sidan. Vi tittar på de äldre och bara. Tittar. Och går fram till staketet, kilar in fingrarna, stirrar nästan, gapar nästan. ”Killar i min egen ålder är så frrruktansvärt barrrnsliga.” Vi kan relatera till det där citatet. Vi står och lockar.  Och så kommer de över till den här sidan! Det är så kul! De äldre stojjar och skrattar och vi går sakta efter och försöker skratta MED dem, men vi vet inte om vi gör rätt. Vi vill så gärna vara med.