där-där-där-där-där

Arton gula löv sitter kvar. Jag räknade dem. De vinkade och vinkade och vinkade. Vi lekte här i somras. Badade och vadade och pekade och gömde oss. Något dagis kom förbi ibland och stojjade, då blev vi lugnare. Allt blev lugnare runt det där dagiset. Och så gick de hemåt för att äta mellis eller något och vår intensitet ökade så sakteliga igen. Kanske tog ett steg framåt eller plockade upp en spade. Nu har de spärrat av här och grävt upp allt skoj. Dammen är trasig och marken har hål.

Kassörskan nere på affären blandar v och b. Jag tycker att det låter så kul när hon säger ”det går bra i kassan vakom mig”. Men det gör det svårt för mig att lära mig tala. ”Vubuh” svarar jag henne och då ler hon bara som att hon inte förstår mig. Ibland låter det som att jag talar i tungor. Ibland som att jag fått en stroke. Tiku-pitä-ma-pitä-pitä-pitä-pitä. Fastnar sådär ibland på en grej bara, kommer inte loss. I Malmö pratade alla konstigt också, och jag med. Gao-gao-gao-gao-gao sa jag den helgen som om jag hade lock för öronen. Hur ska jag lära mig då?

Nu är de sexton, löven. Jag gick fram till deras kompisar på marken och stoppade några av dem i munnen.