Överlevnadsstrategi

I spegelsalen och jag står längst fram i mitten, vet inte riktigt hur jag hamnade här, men jag står längst fram i mitten, en meter från ledaren och runt omkring mig, till höger och vänster och bakom står ett femtiotal andra och rör sig i takt, blockerar min flyktväg. Ledaren är jättesöt och jag vill verkligen inte göra bort mig här, jag vill inte göra bort mig, men jag klarar inte det här passet, jag orkar inte med det här och alla kan se det, alla kan se det eftersom jag står längst fram i mitten framför en jättesöt ledare med en gigantisk spegel bakom, och alla alla kan se hur jag inte kan fullfölja övningen. Det hela är så jävla pinsamt.

Och jag kommer att tänka på det såhär två dagar efter på ett tåg och jag grinar till, ett kort smärtsamt leende och slår sedan bort det. Slår bort det pinsamma. Jag gör ofta så när jag kommer på något pinsamt. Grinar till och slår sedan bort det, som om jag vänder blad, går vidare. Som när jag kommer att tänka på den där gången då jag inte visste hur hon ville att jag skulle hälsa, det verkade som om hon ville kindpussas så då gjorde jag det, men det var inte alls vad hon hade tänkt sig. Sådana pinsamma grejer. Jag grinar till kort, kanske skakar på huvudet också, sedan vänder jag blad och går vidare.