Kajsa (inte Ekis)

Vi har ett berg i vår trädgråd säger Kajsa i backen upp mot huset och vi skrattar. Sen ser vi att det stämmer. De har ett berg i sin trädgård. Vi ställer in väskorna och klättrar upp på berget och skriker litegrann. Ägnar sedan kvällen åt en norrman som försöker skapa natur. Det låter omöjligt säger jag. Jag letar efter gränsen mellan kultur och natur säger han, fast på norska. Jag tror det är det han säger i alla fall. På tåget hem sitter jag snett emot ett kalle anka pocket-läsande barn. Han tömmer en hel pucko i ett svep och plockar fram en halv kexchoklad. Jag blir väldigt avundssjuk.

Jag satt på tåget och skrev ovanstående, samtidigt som barnet drack sin pucko. Och jag vet inte, kanske han märkte något. Han sätter armbågen på stödet och vilar hakan i handflatan och tittar sedan på mig. Resten av resan sitter ett barn och tittar på mig. Spänner inte ögonen i mig, utan mer liksom betraktar. När jag skriver detta stycke har han gått av. Jag vågade inte röra mig under en och en halvtimme.