Orden i Kristinehamn

Där äntligen ligger han. På turhörnan i högdalsgången, på tredje hyllan bakom ett draperi. Marcus Grahn. Plockar honom ur kartongen och stoppar ned honom i axelväskan.

Och där kompenserar jag fastän jag inte behöver, jag går på tåget och tänker att nu borde dörrarna ha stängts och nu borde vi börja röra på oss, precis nu. Men det gör vi inte, vi står kvar men jag tänker att vi ska åka så jag kompenserar, lutar mig framåt och tar spjärn fastän jag inte behöver och det måste se konstigt ut. Jag blir vimmelkantig och snurrig och balansen börjar ta stryk och precis när jag kommit till mitt säte och släppt spjärnet börjar vi glida. Jag sätter mig med en duns och pustar.

Trettiofem minuters glidande framför oss. Tar upp Marcus och tittar på honom. Drar med fingret över omslaget, över apelsinen. Läser första kapitlet och just det, det har jag läst en gång förr på nätet, så okej läser ett kapitel till och sedan får det vara bra. Perfekt längd på de här kapitlen. Så, då får det vara bra. Lägger ned boken igen och tar upp min pluggbok. Ska faktiskt plugga, måste plugga. Har prov idag och jag börjar läsa de första meningarna och det är inte så svårt egentligen. Egentligen är det en piece of cake men jag förstår ingenting. Jag är kvar hos Marcus. Går inte att koncentrera sig på något annat. Så jag går tillbaka till honom.

Ett kapitel till och ett till och jag påminns om hur jag snott från Marcus. Från hans språk. Tagit rakt av bara. Stulit rakt av och sedan skrivit här. Identiska meningar med olika kursiveringar till exempel. Men det måste man väl få göra? Ta lite från någon annan och testa det i sitt eget språk? Och jag erkänner det ju nu.

Framme och jag tar med mig Marcus till toaletten. Brukar bara läsa tidningar på toaletten men inte idag. Och tillslut förstår jag apelsinen på omslaget, jag ryser nästan av apelsinen på omslaget, för att den är så stor och betydelsefull och ändå inte, ändå bara en droppe. Efter sida 46 måste jag ringa till Fia och säga att jag älskar henne.