Den ständiga rädslan

Vi cyklade hemåt i t-shirts, jag och Kajsa. Tinnerbäcken kastade blänk så vi tittade inte ditåt men vi hörde änderna när vindsuset avtog. När vi ställde oss upp båda två, på cyklarna, i uppförsbacken, tog i och hörde pedalernas knirk, hörde ändernas knark. Och uppe på krönet, när allt stod still, när luften stod och vägde, innan vi sakta började rulla utför, hemåt, hem till femman, med rödvinspåse på cykelstyret, hem till Fia och Alva och Maria. Sa Kajsa tänk om det här är det bästa som blir?