När man hade FF

Bandhagens station skakar samman av min rysning och när det sticker till i näsan igen (av The disappearance of my youth), när det sticker till igen tänker jag på den där gången då jag fick en parfym i födelsedagspresent av hon som ”heter Madeleine men mina kompisar kallar mig för Mad för att jag är så crazy”. Jag öppnade och luktade och kisade och tackade. Det var väl egentligen för att jag inte är en parfym-människa. Jag menar, doften var nog god, egentligen, rent objektivt. Jag sa tack och gick sedan till mitt rum där någon annan satt och påtade bland mina skivor. Jag tänkte att jag skulle vara lite rolig, lite skojig. Så jag sprayade parfymen på min hals och stack fram den. Här, känn så äckligt jag luktar. Hehe tänkte jag sedan säga men det stannade vid he, för en röst bakom mig sa Jag hörde det där. Jag vände mig om och där stod hon som hette Madeleine, och när jag nu tänker på det där ryser jag av andra orsaker än The disappearance of my youth.