Pelle-pelle-pelle-pelle

Jag kommer hem en timme senare än sagt och får the silent treatment av Summer. Det spelar ingen roll vad jag gör. Jag tjoar, jag frågar hur det är, jag berättar hur det är, jag berättar en saftig (saftig!) historia från jobbet. Inget hjälper. Summer bläddrar i sin tidning från svenska turistföreningen, rör inte en min. Jag suckar. Jag diskar. Så, medan jag torkar av bänken går det upp ett ljus. Jag finner jag på råd. Byter rum, sätter igång datorn och första avsnittet av Vi på Saltkråkan. Signaturmelodin börjar och jag höjer volymen och snart hör jag någon rusa från köket: Pelle-pelle-pelle-pelle-pelle-pelle-pelle! (Summer älskar Pelle).