Kramar, det enda vi behöver är kramar

Micke vaknar i ett tomt och nedsläckt badhus. Han lyfter huvudet från det nedersta steget av läktaren längs långsidan.
Vi sitter några kvarter bort och han ringer och ringer men vi hör inte. Vi har med oss en fjortonåring som tidigare på dagen drämt en bandyklubba i ryggen på Rebecka. Jag tryckte upp honom mot väggen och sa nämen vafan. Han visade upp sitt leg där det framgick att han var född 94. Han har halvlångt hår och har egentligen bara saknat någon som kramar honom. Det fattar vi, det fattar väl vi, så vi kramar honom, både jag och Rebecka kramar honom och han börjar le och sedan sitter vi där några kvarter bort från badhuset, dricker öl och några av fjortonåringens kompisar kommer förbi och försöker ta min väska. App app säger jag och sträcker mig efter den. Rebecka kramar fjortonåringen igen och jag tänker att det kommer nog gå bra det här, det kommer att fixa sig för honom.
Micke skriker hallå i sitt badhus, han ser bara en karta framför sig, en karta av badhuset och resten av synen är blind. Han ringer och tillslut hör jag signalen. Det ekar i luren och jag kan se det framför mig, han måste vara i ett badhus. Jag vet inte var jag är säger Micke. Allt jag ser är en karta. Men du är i badhuset säger jag, det är bara att gå rakt fram så kommer du ut. Där, sådär ja, nu kommer jag snart att se dig, där är du. Jag vinkar. Vi sitter här borta säger jag.