För att rörelseutrymmet blir trängre och trängre

Man vill vingelcykla nyvaken på en BMX och vara rufsig i håret, ligga med en kind mot asfalten och klä sig i blårandig pyjamas.
Man vill kladda svartfärg runt ögonen och sitta på Snövit med en vanlig öl i handen, kanske en Norrlands guld i mörkgrön flaska, peta och pilla på etiketten så att den blir fransigare och fransigare, den kanske till och med glider lätt över glaset för att kondensen gjort flaskan hal. Man vill sitta med den där ölen på Snövit och inte prata, inte säga något till någon, bara titta på den snygga svartklädda DJ:n som spelar sådan goth man aldrig hört, kanske spelar den mest för att stila men det finns ju inget dansgolv så vad spelar det för roll?
Man vill snurra runt med armarna utsträckta i Berlin, med läderjacka och mental dimma, dricka slattar ur ölglas och snurra snurra.
Man vill röka en cigarett och få andras rök i ögonen och blinka diskret för att det sticker och man vill sitta med armbågen mot bordet och cigaretten mellan pek- och långfingret och hakan uppåt. Sitta och svårfundera och fortfarande inte prata med någon.
Man vill stå på en scen med ett band om nacken och halsa rödvin direkt ur flaskan utan etikett, bjuda flaskan till den främre raden och sedan få tillbaka den, halsa en gång till och spela fel.
Man vill gunga fram och tillbaka med en långlång luva på huvudet och en planka mot låren, låta cigarettröken sluka en bakifrån.
Man vill ligga i sin säng med för stora kuddar och titta på spindelnät och låta en flygplansmotor krascha i ens rum.
Det gör man inte.

Sara, detta inlägg handlar inte om musik. Solskenssläggsinlägget handlade inte heller om musik. De handlar båda om identitet. Stelnad och onåbar identitet.
Men för din skull: Bandet heter The Mary Onettes. Skivan heter The Mary Onettes. Solskenssläggan hette Alphabeat. Låten heter Fascination.