Jag är en väderflicka. Jag suger och spyr.

Klockan är nu och jag tänker tänk om det står någon där. Någon eller några som står där och håller på, försöker bryta sig in. Jag går mot parkeringen i skogsdungen, den jag inte kände till förrän idag, förrän Fia sa att här borta, om du svänger här och fortsätter en bit in, en bit in i skogen ja så tror jag faktiskt att det finns en gömd parkering, och ja det gjorde det, det fanns en parkering. Tänk om det står någon där. Jag tänker på vad jag ska göra då. Komma ångande, förmörka rösten och skrika nej vråla vad fan håller ni på med, så ska de skrämmas iväg. Och jag tänker tänk om de inte skräms iväg. Det står ingen där och jag klickar upp dörren och hämtar mobilen fast det borde varit mobilerna.

En vecka tidigare:
Det är maskrosbarn med fallskärm som nästan står stilla i luften och spark på burken och jag gömmer mig bakom en soptunna. Kim har fått Tiger Woods biljett till Spanien-matchen och det flyger champagnekorkar och när solen lägger sig sådär över mitt halva ansikte ser jag varm ut. Tonåringar i stora klothjälmar talar stilla runt en moped och jag blir alldeles stolt över dem, nästan sprickfärdigt stolt över att allt fungerar att alla är snälla att allt är så nedrans fint. Och jag tänker verkligen inte tänk om det står någon där.