Hur jag blev Kiwi apertif

Den enda med körkort då var just muskel-Anders. Han ville inte köra ensam hela vägen till Roskilde så vi tog tåget från Sankt Eriksplan. Det var mörkt när vi kom fram och en av de blonda danskarna sträckte fram handen och sa annars? Jag sa jorå, svettig resa men skönt att vara framme, hur många dagar har ni varit här nu? Senare på kvällen förstod jag att dansken hette Anders och att Anders uttalas Annars på danska och att han alltså presenterat sig. Vi satt i en huttrande ring under partytältet och lät en flaska Kiwi apertif vandra. Det regnade utanför. Jag ville visa danskarna att jag inte var en liten lort, en löjlig svensker, så när det var min tur tömde jag flaskan. Sedan tappade jag muskelfästet i ryggen och såg regndroppar dansa på linserna och danskens storebror tog hand om mig, tappade mig i brännässlorna. Muskel-Anders tog ett kort på mig och min raviolispya morgonen efter. Jag såg glad ut på kortet, smutsig men glad. Resten av veckan fick jag sova bredvid en dansk med pacemaker. Tsick lät det varannan sekund. Tsick. Tsick. Tsick. Tsick.