Första gången jag såg mig själv var jag sju år gammal

Jag såg mig själv på tunnelbanan i dag. Gick förbi mig på perrongen och jag fattade först inte varför jag kände igen mig så mycket. Det var något med ögonbrynen, med hyn. Jag satte mig två fyror bort och försökte sträcka blicken förbi hattanter och mobilungar. Irriterade mig på de nya som gick på i Stureby, som ställde sig i vägen. Mellan en kappa och en ryggsäck fick jag fri sikt. Där satt jag. Det var jag. Jag tittade ut genom fönstret, sorglöst, enkelt, enkelt. Jag stirrade på mig själv, det sög i magen, snurrade i huvudet, men jag såg inte min panik. Jag tittade bara ut, lyssnade säkert på musik, vaggade försiktigt i takt. Samma lugg, samma näsa, samma släta kinder, samma grå byxor, samma mockaskor, en marginellt snyggare jacka.