Hjärnblödning

Hon svarar att hon vanligtvis inte spill her guts like this. Men att hon fick en brain hemorrhage när hon var liten. Hon talar engelska alltså. En liten brain hemorrhage visserligen, men vars sviter hon fortfarande lider av. Hon har svårt med minnet, säger hon.

Och jag vet inte varför jag svarar som jag gör. Jag märker ju skiftningen också, hur allt skoj och stoj i bakgrunden plötsligt blockerats, och att det är allvarligt nu, det är känsligt nu. Men kanske för att det är fredag och vi dricker öl vid ett stort träbord. Kanske för att jag har försökt vara rolig många gånger under kvällen och lyckats varje gång. Jag har varit inne i ett flow, så att säga. Människorna runt träbordet har skrattat, och då har jag fortsatt.

Så trots att jag märker den där skiftningen i luften, jag märker den, jag gör det. Men jag vet inte hur jag ska hantera den, riktigt, vad som förväntas av mig. Det blir tyst en sekund, på gränsen till obekvämt, för att jag inte vet vad jag ska säga, svara. Och i denna tystnad ser jag henne som liten framför mig. Ser hur hon springer tillbaka till dörröppningen fem, sex, tio gånger och frågar vad det var hon skulle hämta, och mamma säger marmelad och hon springer till kylskåpet och öppnar det och står sedan blank. Och hon springer tillbaka till dörröppningen och frågar vad var det nu igen? Och mamma, oförtrutet, marmelad. Och så blank vid kylskåpsdörren igen. Fram och tillbaka som en hare, och jag tycker att det är... lite kul, det jag ser. Det är en scen i en komedi jag spelar upp. Så jag hoppar på mitt flow som jag är trygg i vid det här laget. Mitt flow som helt saknar finess vid det här laget. Jag ler och säger, alltså, det här kan uppfattas som okänsligt, men, alltså, är det inte lite kul också?

Och hon tittar på mig med stora ögon och säger kul? Vadå kul? Och jag säger eh och hon säger nämen alltså vad menar du?