I tunnelbanan färdas endast de riktigt hårda

Jag såg 500 Days of Summer igen. För att jag inte kunde hålla mig. Jag är patetisk. Men när Tom och Summer sitter där på tåget i motljus, i solnedgång, och deras skrattrynkor vid ögonen och det är The Temper Trap på allöverröstande volym. Bröstet fylls där, och jag vet inte vad sakralt betyder men det känns som om bröstet fylls av något sakralt. Det bultar och värmer och kryper. Jag levde på det där i bröstet sedan förra lördagen, och nu kunde jag inte hålla mig längre, jag fyllde på.

Och åkte hem. På perrongen kunde ingen se mitt penibla fix-behov, här är man alltid safe. Här satt Sayid och Sawyer, här träffade jag Jason Stackhouse (med dotter som såg ut att heta Matilda), här inne i vagnen hejade jag på Maggie Gyllenhaal och här såg jag mig själv och S. Vi stod där utanför och kramades. Titta, sa jag, pekade, titta där är vi. S följde mitt finger. Sedan sa hon äsch.