I en liten by i Maine heter huvudgatan Maine street

Allt hon säger blir verkligt. Går att ta på. Inte en fantasi. Så kan du ta det lugnt och köpa en dricka sedan. Så kan jag köpa en dricka. Och så kan du skaffa dig en pocketbok också. Så kan jag skaffa mig en pocketbok. Jag köper Den amerikanska flickan för att det känns som att det passar, inte sant? Den visar sig inte passa men vara fantastisk. Läser den i en obekväm flygstol, pratar skandinaviska med min granne, läser mer. Och medan vi korsat Atlanten har kronprinsessan sagt ja och vi har fått en ny prins i Sverige, säger en i the cabin crew och de som förstår henne applåderar, de klappar händerna.

Byter plan sedan, från stort till litet, plan, och längs den vägen läser jag inte utan tittar hela tiden på propellern. Jag förstår äntligen hur de fungerar: man vrider på bladen. Piloten säger förresten inte cabin crew please take your seats for take off i ett propellerplan. Hon säger Jin and Carlos, please take your seats for take off. Det finner jag orimligt avslappnande.

Jag hamnar i en stad som är en gata som slutar nere vid en flod där en rostig bro tar en över och ut i vildmarken, en stad ur en Springsteen-låt, en stad agent Cooper skulle skriva hem om. Det har gått en dag och jag ligger redan och tittar på bilder hemifrån, från ljuset i Stockholm, från parkteatern (den var i torsdags).