Nästa gång, Mendez

Martin Mendez, som spelar bas i världens bästa band Opeth, sätter sig mitt emot mig på tunnelbanan. Jag tittar bara upp en kort hundradel men ser direkt att det är han, slår ned blicken och koncentrerar mig på pirret i magen. Jag vill så gärna så gärna titta upp igen, peka på honom och säga "Martin Mendez! Du är skitbra.". Men jag vill inte vara en idiot. Jag vill inte vara en tönt. Jag tittar ut istället, lägger all energi på att se ut som om jag inte alls vet vem han är, han som sitter mitt emot mig, vem? Den där vanliga shonnen som sitter mitt emot mig? Inget att bry sig om. Åh, titta här, det har brunnit på pizzerian i Bandhagen centrum, och titta jag borde verkligen klippa mina naglar.

Jag ångrar mig nu när jag kommit hem igen. Man behöver höra att någon tycker att man är bra. Då och då måste man få höra det. För ibland tvivlar man. Även om man spelar i världens bästa band kan man tvivla och då behöver man något som balanserar upp det tvivlet. Tänk om alla som diggar Martin Mendez gör sådär som jag gjorde. Då får han aldrig höra att han är bra. Aldrig får han höra det. Att han orkar fortsätta. Han måste ju också tvivla på sig själv ibland. Att han orkar fortsätta, alltså. Nästa gång, då jävlar ska han få höra ett och annat.