Bommen

Jag slår huvudet i bommen. Jättehårt slår jag huvudet i bommen. Jag skriker ännu hårdare än det gör ont. Det är det sista jag gör innan jag hoppar av. Skriker hårt. Sen står vi och säger adjö. ”Det här blir nog en stor bula” säger jag och håller mig över pannan. Och hoppas att det faktiskt blir så. Att det blir en stor bula. Hoppas att det blir något som syns, en huvudets krycka, en huvudets mitella, som säger stackars dig, stackars stackars mig, ser ni hur synd det är om mig. ”Det blir det nog” säger Janne. Jag känner på huvudet på hemvägen. Åker bredvid tanter som pratar östgötska. Sen sätter jag mig på stationen i Norrköping och läser min bok. Har nästan en timme på mig. Tänker här bodde jag, detta var något konstigt och ovanligt i början, detta att vara på stationen i Norrköping. Tänker nu känns det mer som en ändhållplats för pendeltågen, SLs pendeltåg alltså. Har varit här så ofta nu. Fler gånger än i Nynäshamn. Vi ska åka till Ösmo snart. I pannan har jag en finne.