Plåster

Fia har ett plåster på sitt ben. Jag frågar henne om hon satt dit för att vara tuff. Nej, säger hon. Jag hade kunnat sätta dit det på mitt ben för att vara tuff. Eller i pannan.

Jag brukade ha plåster i pannan eller på armen fastän jag inte behövde det. Jag var kanske nio. Låt oss säga mellan sex och tio. Plåster i pannan och gärna något slags bandage runt handen. Ville alltid ha kryckor, kanske en mitella. Men det fick jag aldrig. Aldrig. Jag har aldrig gått med kryckor. Mina klasskamrater Linn och Tora, de kom ofta till skolan på kryckor. Och alla tyckte synd om dem. Sådant där minns Fia också. Åh, stackars dig, påminner hon mig om att man sa. Får jag prova kryckorna? Du kan sitta här, jag hämtar mjölk åt dig. Jag kokade av avundssjuka. Jag vet inte, ville man vara någon som folk tyckte synd om? Berodde det på att man ville ha uppmärksamhet?

Min lillebror Mårten brukade också gå omkring med plåster i pannan. Men han kunde få uppmärksamhet ändå. Han sa så roliga saker. Det sitter i handleden, sa han när det gick bra för honom på Finns i sjön eller Gurka eller 500. Det sitter i handleden, och så skrattade alla. För han var fem år och skulle inte säga sådär lillgamla saker. Sånt är roligt. Så han fick uppmärksamhet ändå. Varför då plåster i pannan? Kanske var han en riktig sucker för uppmärksamhet.

Rita brukade vi göra också. Gubbar som hade stora köttsår, gipsade ben, lapp för ögat, kanyler i huvudet, säkerhetsnålar, tamigfan säkerhetsnålar genom kinderna (piercing hade inte slagit ut i full blom än då, det där var ren sadism), ofta höll de i en pistol också. Och så log de. Med en sprucken tand.

Har jag skrivit inlägget om kanylen i handen, och upprepat det i en rubrik, för att ni ska tycka synd om mig? För att få uppmärksamhet? Troligen. Ska jag köpa plåster idag? Troligen.