Transfer

Och så går ännu en passage av Jessica Gedins Sommar i P1 mot sitt slut. Sakta sakta, samtidigt som de sista orden kommer, öppnas en låt upp. Och även om jag lyssnar på poddversionen och musiken av upphovsrättsliga skäl är förkortad så räcker det. Eller rättare sagt, det är bara de första anslagen som behövs. De sista orden får tyngd när de övergår i musik, får liv när de crossfejdas med Blur eller Smithscovers eller Zero 7. På stigande volym lyfter de och allt hon säger de där sista trettio sekunderna medan man hör att hon saktar ned, själv går ned i tonläge och förbereder sig att med eftertryck säga det sista ordet, är Sanning. Och så säger hon det sista ordet och växlingen är klar. Tanken lever nu sitt eget liv. Joni Mitchell eller Säkert eller Nick Drake rör om den, de tyngsta orden i världen virvlar runt runt. Och nu säger jag inte att Jessicas ord skulle vara fjäderlätta utan musiken, de är tunga och insiktsfulla helt på egen hand. Men när de där första ackorden i en låt ackompanjerar dem blir de de tyngsta orden i världen.

Och det är därför jag låter musik ackompanjera mina egna tankar. För att orden i tankarna ska få egna liv. För att de ska lyfta och virvla omkring.

Tryck på play.

För att allt som sägs och tänks blir så mycket tyngre när de sista orden. lyfts. av. musik.