Han hette Jonas. Hette, som om han vore död.

Jävlar vad helikoptrar luktar. Sen jag började använda gasmask på morgnarna och sedan inte på eftermiddagarna har jag hittat en ny värld. Luktsinnet blir understimulerat. Säger kom igen grabbar, känn någonting, ta i nu. Och så tar jag bort gasmasken och det är som att lyfta en tom mjölkkartong man tror är full. Och jävlar vad helikoptrar luktar då. Rätt gott, som en cocktail på knallpulver och diesel. Men mycket.

Det är andra dagen i rad en röd helikopter startar någon meter från min busshållplats. Tänk att åka helikopter hem. Hur snabbt skulle det inte gå. Landa på höghustaket. Finns säkert en platta där, taket är för nederbörd ofunktionellt platt men för helikopter... där ba. Och sedan hoppsa ned till andra våningen. Säga hej då helikoptern. Ses imorgon. Jag står som framför leksaksaffären. Tittar och tittar. Rotorblad, utblås, den lilla där bak som man skulle kunna skjuta sönder och få se en helikopterkarusell. Och så tanken på att åka röda helikoptern hem istället för röda bussen. Fast jag slår bort den snabbt. Röda helikoptrar är olycksbådande. Har alltid hänt något hemskt när röda helikoptrar skymtar. Annat är det med svarta. Tänk att åka svart helikopter hem. Med jetmotor som bonus, som Airwolf.

Det är också fjärde dagen i rad jag tittar ut genom mitt fönster från min kur runt hemgångstid. När det känns som att häpp nu orkar jag inte mer idag. Nu får det vara nog. Då tittar jag ut genom fönstret. Fjärde dagen i rad ser jag en gammal gymnasiekamrat. Vi gick första ring tillsammas. Första ring. Inte ens jag använde den benämningen. Ettan då. Inte ettan ettan, men ettan. Lagom till tvåan bytte han skola. Flyttade till ett internat och fick flygceritifikat. Helikopter kanske. Nu slår det mig. Gymnasiekamraten och helikoptern. De är tätt sammantvinnade. Förankrade i varandra på något vis.

Första dagen jag såg honom såg han också mig. Det var inte genom fönstret utan senare, på bussen. Han satte sig ned, jag gick bakåt i bussen, våra blickar möttes, båda tittade bort. Sen var det för sent. För sent att återuppta kontakten. Båda hade sagt "jag orkar inte just nu". Sen är det för sent. Man kan inte låtsas som att man inte sågs, säga "nejmen hej!" dagen efter. För båda vet. Och nu är det fjärde dagen jag ser honom. Trodde det var en engångsföreteelse, men nu börjar det bli jobbigt. Så jobbigt att helikoptern känns ofantligt lockande. Står och stirrar på den för att inte kunna titta omkring, råka upptäcka honom vid busshållplatsen. Tänker åh, att få åka helikopter hem och slippa den här våndan. Så blir jag osäker. Vad gör han här? Han pluggade ju till pilot. Tittar än mer intensivt på helikoptern. På dess fönster. Genom dess fönster.