Så tyst att det ringer i öronen

Söndag mellan fem och sju. Man tror att man bor i staden som aldrig sover. Så fel man kan ta. Söndag mellan fem och sju sover staden. Sitter på en blå sandlåda vid nattbussarna och det känns inte som natt men staden sover. Trottoaren befolkas av sådana som kan flyga men som nu när en helt ny nisch öppnat sig i två timmar sträcker på benen istället. Ser sin chans. Kajor, duvor, måsar. De ser sin chans att ta över nu när herrskapet sover. Det är de som är herrar på täppan nu. Skapelsens krona. Påtar upp lite hamburgerdressing, lägger huvudet på sned och drömmer sig bort. Med något nostalgiskt i blicken. Bort till då de var the biggest the best, better than the rest. Det var såhär det var. Tänker de. Burrar upp bröstet, något har tänts där inne. Går med säkra steg fram mot den blå sandlådan, hoppar inte nervöst, utan går. Jag dinglar lite med benen. Har gjort det hela tiden sen jag satte mig. Dingel dingel, dunk dunk mot plasten. Dinglar till en gång extra hårt. Säkra steg blir nervösa hopp. Slaget är förlorat. Jag känner mig som Simba, lejonkungen. Men jag är Blåskägg. Borde trummas ut något djungelordspråk om mig.