Spetsen sitter fortfarande kvar i handen

Sist av alla går jag ned till lunchrummet. Tom, sånär som på två par som lågmält samtalar. Parvis. Jag har med mig min bok ned. Mina vanliga samtalspartners är iväg någonstans och äter och jag har ingen ork att lära känna någon ny. Öppnar boken medan jag väntar på mikron. Det plingar till. Jag äter och fortsätter en bit till. Äter upp. Ett av paren lämnar salen. Tänker att det är ändå skönt med sådana här stunder. Bara sitta och läsa, ingen hets. Och så hör jag dem. Det kvarvarande paret. Hur de kämpar för att hålla liv i konversationen. Ett meningsutbyte. Sedan tyst. Tyst för länge. Besvärande länge. Sedan en mening till, ett nervöst skratt. Tyst. Besvärande tyst. Pinsamt tyst. Jag lider med dem. Kan inte läsa min bok, kan bara lyssna på tystnaden. Det sliter i min mage. Jag klarar inte av det. Slår ihop boken och funderar på att ta en promenad istället. Reser mig upp och går. Tittar inte på dem, men noterar i ögonvrån att den som är vänd åt mitt håll tittar längtansfullt. Den som ändå bara kunde gå sådär, bara lämna lokalen och denna besvärande situation, tänker hon. Hon är fast.

På promenaden ser jag nya platser. Blir kanske lätt så. Har bara sett vägen mellan bussen och dörren tidigare. Det här området är gigantiskt. Och det är sol. Kommer på vägen fram till vilka som är mest glassätare. Det är inte barnen. Det är tjocka män med magar som hänger över lårkorta blåkläder. De äter alltid glass. Går inte att föreställa sig dem utan en glass i handen och en hammare i byxöglan. Blir sugen på glass. Köper en och går tillbaka. Försöker skrämma de andra som kommit tillbaka från sitt lunchställe genom att göra grisnäsa mot glasrutan och knacka på. De ler pliktskyldigt. Jag går runt och in. När jag går förbi deras rum säger ingen något. Det var ett misslyckat skämt.