Mest av allt vill man bara hångla med någon

Vaknade i Hagsätra. Inga nya tider rullade på displayen i taket. Bestämde mig för att promenera hem. Var egentligen lite för trött, men njöt ändå av det tilltagande dagsljuset. Förbi Älvsjöbadet. Det låg en dimma över poolerna och tre personer badade under skratt. Såg kul ut. Gick vidare, solen började titta fram. Med undantag för tre badande och en trött promenerande person sov staden.

Apropå displayer i taket. Jag satt häromdagen med grusiga linser på sankt eriksplan. Satt på en bänk på perrongen. Dessa underbara bänkar. Farstatåget gled in och eftersom jag inte ville åka dit satt jag kvar. Lokföraren, för visst måste man få kalla dem lokförare, öppnade sin dörr, lutade sig ut och spanade längs med perrongen. Längs med hela tåget. Spejade efter eftersläntrare. Nästan så att handen for upp över ögonen som skydd för en låtsassol. Som en indianspejning Såg till att alla som ville på tåget hade gått på. Visst behövde de inte speja förr i tiden, lokförarna? Visst fanns det teveskärmar i taket? Monitorer som visade tåget från andra änden. Som de lätt kunde slänga ett trött, grusigt öga på. Det var de sista, åk nu. Vart tog de skärmarna vägen?

Apropå saker som oförklarligt och spårlöst försvinner. Vi drack rosa cider och pratade om ord man inte använder längre. Som strula, till exempel. "Jag strulade med Fia igår". Ni minns. Det försvann någonstans runt tiden då man började gå hem till varandra efter festhånglet istället för att bara låta hånglet vara. Vi kom överens om att det är synd att det fenomenet försvann. Man behöver inte kalla det strula, men lite mer förstrött hångel skulle de flesta må bra av. Mest av allt vill man bara hångla med någon, uttryckte Fia det.

Ett annat uttryck som är på väg att utrotas är "ligga med varandra". Det håller undan för undan på att ersättas med det kortare "ligga". "Ska vi ligga?" alltså. Det låter lite konstigt. Men man vänjer sig.