Ser inget

Vi slänger wellpapp. Massor av wellpapp. Den där kan vi spara förresten säger Fia. Mamma kanske vill lägga grejer i den. Hon pekar på en stor kartong. Ok, vi sparar den säger jag. På vägen tillbaka snubblar Fia på en tröskel. Hon ser först förvånad ut, som ett barn som just ramlat. Som ett barn som just ramlat och det gjorde egentligen inte så ont men man blev ändå lite rädd och nu måste man kolla av omgivningen för att se om man förväntas gråta eller inte. Fia ser först förvånad ut. Sen kollar hon av omgivningen. Sen skrattar hon ett bubbligt skratt. Hade varit gråtblandat om hon var yngre. Icke gråtblandat nu. Bara kul. Sen sätter hon den stora kartongen över huvudet. Led mig säger hon.