Du har ju den lilla papperspåsen där i din seat pocket

Framför dig på raketen hem sitter femtioåringen fingrar i fingrar med den kvittrande tjugofemåringen. Tjugofemåringen spelar rollen som oskuldsfull och lekfull, blåögd och storögd och se så vackert, titta vad vackert, allt är så turkost och vackert, tihi och åååh nu borrar jag in ansiktet i din myskdoftande femtioåringskavaj. Äcklas du av hennes kvitter? Femtioåringen å sin sida spelar rollen som erfaren och vis och han hummar. Kanske tänker du att femtioåringen känner sig ung och full av liv med tjugofemåringen vid sin sida, och att tjugofemåringen känner sig trygg med femtioåringen vid sin sida och att nu, nu äntligen har hon hittat en fast punkt, någon som vet vad han vill och inte bara flackar (och är sådär baaarnslig som killar i hennes egen ålder). Att opposites attract och allt sådant. Eller tänker du att de lurar sig själva och varandra? Att det här håller i en månad till och sen orkar inte tjugofemåringen spela längre för okej hon är tjugofem år men hon är ju för fan inget barn? Och femtioåringen ingen pedofil, väl? Tjugofemåringen ler och ler och ler och ler och gosar med sin fadersfigur och snart, tänker du nog, snart måste hon få ont i käkarna.

Tycker du att du är cool som namedroppar Per Hagman? Och är det Daniel Sjölin du snott det här ifrån. Det här med att byta personligt pronomen? Du.