Ett dygn mackor

Mänskliga läten, olika läten från olika stämband rinner över min hals och de låter alla på inandning, bara på inandning. Mänskliga läten, andra liv forsar ned över halsen och bröstet och, eftersom jag ligger på rygg, vidare ned längs sidan. Det ringer och jag går upp. Ett brev ligger på dörrmattan, ett brev från någon med ryckig handstil men det står egentligen ingenting. Det låter bara. Jag vet fortfarande inte vem det är ifrån, ingen har gett sig till känna. Går ut och slänger tillsut några egna liv och hälsar på Simba, högdalshöghuskatten. Sedan är det så fullt på bussen att en person som egentligen inte ska gå av men som står närmast dörröppnarknappen trycker på den och jag tycker att hon är så snäll att jag nästan vill krama henne. Det så mycket så mycket att göra att inget blir gjort.