Uppe på natten

När golvet knirkar och Fia ryckvaknar förflyttas jag till Hälsningland. Mörkrets och tystnadens Hälsningland, där snön var axeldjup och allt var spännande. Man hade svårt att sova där, inte för att man var orolig utan för att man var förväntansfull. Det var alltid varmt inomhus och det luktade oftast trä eller rödvin. Trappan knirkade och fläkten i köket var ofta på. Utanför fanns en hemmagjord pulkalift. Man kunde sätta sig i sin pulka och ta tag i ett tjockt rep och så med ett ryck var man på väg uppåt. Många handskar dödades av det där repet. Och axeln drogs nästan ur led ibland, men det var värt som man får säga idag, nu när man bestämmer själv. Det var värt. Det var så värt att vi åkte upp och ned och upp och ned tills mörkret kom igen. Då gick vi in till det varma och träluktande inomhus och åt dillchips och drack cola. Eller jag drack cola, lillebror drack fanta.

Och Hassela. Lilla Hassela som var stort. Med klampande steg, man fick dämpa det där klampet genom att liksom glida fram som en riktig glidare, som Danny Devito lär Arnold Schwarzenegger att göra i Twins, liksom glida som till musik, rytmiskt nästan dansglida fram, med klampande dansglidande steg gick man ut ur det varma inomhus och ned i den axeldjupa snön och in i bilen och iväg till Hassela. Sedan plogade man snabbt som fan i backarna och kände sig cool.